Året som gått

För första gången tänkte jag ge mig på en hederlig årskrönika. Det tar emot samtidigt som det lockar. Jag vill ha ner det svart på vitt, vad som verkligen hänt. Vad har hänt på riktigt och vad har hänt i huvudet på mig så att säga. Jag började med att rita ner året i ett hederligt x-y axeldiagram. Jag blev förvånad. I mitt huvud föreställde jag mig att det mesta varit becksvart och jag frågade mig själv om det ens var någon idé att ha med den övre "glada skalan". Men jag började gå igenom min kalender och notera händelse efter händelse. Ja visst finns det riktiga bottennapp under året men väldigt många ljusglimtar också. De överskuggas inte sällan av mörkret. Det borde vara tvärt om, de ska kasta sitt ljus över skuggorna för att få dem att blekna. Det är det inställning handlar om. De verkliga händelserna är en sak i sig, processen efteråt, bearbetningen i ditt huvud är en annan och det är där det kan växa till något stort och ljus, eller något klibbigt, mörkt och destruktivt. Bitter blir man i tanken och inget annat. Jag är nu glad över att jag satte mig ner och tog tag i detta. Länge har jag sagt att jag på nyår ska be detta år fara och flyga. 2014, kom aldrig igen. Men nu ser jag lite annorlunda på det. Ja det har varit ett jobbigt år men utvecklande...låt oss börja från början. 

Januari

Året började med en ny tjänst på mitt arbete. Jag gick över till en annan avdelning och började arbeta med vattenfrågor och lagatiftningen kring detta. Många utmaningar men väldigt utvecklande. Många av arbetskamraterna var redan mina vänner så jag kände mig väl omhändertagen och välkommen. Det var också skönt att byta arbetsuppgifter. Man blir för insyltad efter ett tag. 

I slutet av januari gick jag till ett medium. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg här. Till en början lät jag det bero. Saker och ting kommer väl falla på plats minns jag att jag tänkte. Men magkänslan var bra. Han hade rätt i mycket, kring mina tankar och funderingar över livet. En sak gjorde jag aldrig. Det var listan. Listan över positiva och negativa saker i mitt förhållande. Det gjorde bara för ont. 

Februari

Stiltjemånad. Funderade och våndades lite men överlag bra. 

Mars 

Började med en härlig helgspa med tjejerna. Gott. Särskilt minns jag eldrummet där vi låg och slumrade i underbara stora sängar tittandes på en stor sprakande eld. Vi firande också Js födelsedag. 

April

Hemsedal inledde denna denna månaden. Bra snö, bra åk, bra stämning. Konstrundan i majorna blev ett lyft. Fick bra kritik på mina tavlor. Många besökare. Kul!

Sen kom det. Uppbrottet. Årets bottennapp kan man säga. Uppslitande med lättande. Nödvändigt men ack så smärtsamt. Men april slutar inte där. Redan dagen efter uppbrottet spottade jag i nävarna och gick in på hemnet. Hittade en skabbig lägenhet i Kungsladugård. Tänkte äh va fan jag ringer. Det var en vardag, visning kl 11 (!). Jag cyklade snabbt dit och kollade. Den var stor ljus och fin. Massor att pyssla med. En tuff budning senare och på Valborg 30/4 skrev jag kontrakt. Det kändes bra. J köpte en flaska champagne som vi öppnade i hemliga parken. 

Maj

Turbulent och intensiv månad. Massor av möbler och husgeråd skulle införskaffas. Gjorde bra fynd och investeringar. Hittade min stil. Flyttade in redan i slutet av maj. 

Juni

Sommar, sol, student och samliv! Haha. Jag åkte till Stockholm. Träffade mitt ex S och ja...tack S nöjer vi oss med att säga. ;). Strax innan midsommar träffar jag J (inte samma som J som i ex). Svinsöt kille. Pladask! Semester den 28/6.

Juli

J avslutar. Svintrist. En nedgång här. Mycket kreativt skapande av hjärtesorgen. Så här i efterhand patetiskt. Eller inte faktiskt. En del nya karaktärer dök upp då och då pratar jag om mina illustrationer. Inte verkliga personer. 

Semestern annars skitjobbig. Inga resor var inplanerade. Renoverade skiten ur mig. 

Augusti

Månaden börjar med passion. Två människor med hjärtesorg och öppna sår träffas och ja, passion frodas i sår likt bakterier. Passion är inte alltid av godo. Vi fick många fantastiskt fina minnen och jag fick en vän. Men det fungerade inte mellan oss. Man måste älska sig själv innan man kan låta någon annan älska en helt och hållet. Man drar ner varandra i det mörka annars. Vi träffades bara en kort tid. Avslutade allt som goda vänner. Peace is the shit. Och så gjorde vi vår bästa tågresa någonsin. Jag dök upp på tåget, i Skövde när han var på väg till mig i Göteborg. Vilken överraskning. Sen bjöd  jag på vin i bistron. Han blev så glad. Av att jag dök upp alltså, inte av att jag bjöd på vin. :)

September

Stadigt nedåt. Börjar avsky min situation och lägenheten. Kliet i mig börjar. Längtan efter något nytt, fly ut i världen, flytta till Berlin?, sticka till en avlägsen ö. Höst usch. Men hösten blev fin ändå. Jag renoverade på. Bet ihop så tänderna knakade. Grät när ingen såg och började tyvärr bli lite bitter. Var arg på mitt ex för att det blev som det blev. Kände panik över att kanske aldrig få barn och familj. Vad skulle jag göra? Resa till Köpenhamn? Har jag råd? Jag bestämde mig för att sälja lägenheten till våren. Skönt beslut men tvivlar jag? Vägrar jag lyssna på min inre röst? Stänger jag dörren? Är det bra/dåligt? Är jag på väg utför? I slutet av sept går jag med på att ta en promenad med en man, A. Vi fastnar direkt för varandra. 

September

Träffar A regelbundet. Vi trivs ihop. Annars inget speciellt. 

November

A träffar familjen. Det går bra, eller ok rättare sagt. Känns bra. Fyller 35. Hittar mina första gråa hår och inte så få heller! Nu insåg jag hur hårt året tagit på mig. Vad jag har kämpat. Det har haft sitt pris. 

December

A jobbar nu alldeles för mycket. Går nästan in i väggen snart. Vi har en rejäl svacka jag inte vet om vi fixar. Vi har vidtagit vissa åtgärder. Han försöker i allafall. Datorn kraschade. Skit. Ingen backup. Hyggligt julfirande med familjen. Vågar äntligen sticka kukkulan. :) 

Summa kardemumma!

Tack 2014 för att du gjorde mig till en klokare kvinna. Jag har skymtat mina gränser, sett mitt mörker. Insett hur lätt livet kan ta vändning till det otrevligare, fått insikt om mina svagheter. Jag måste stänga denna port med värdighet. Jag måste avsluta det bearbetat. 2015 får inte bli lika turbulent. Jag måste få landa i vem jag är och vad jag vill. Jag måste kunna resa utan att fly. 

Välkommen 2015. Vad önskar jag av dig? 

Jag önskar mig ron ute på en ö där jag inte kan fly från mig själv. Jag ska försöka hitta mig ett litet hus att hyra. Där ska jag landa. Hitta ro? Vet inte. Vi får se. Jag ska resa  till Nepal, japan(?), Berlin och en varm plats över jul. Jag vill utveckla mitt konstnärskap och jag vill äntligen skriva. Måste bara köpa ny dator...

Jag är ändå glad över året. Glad över att ha skrivit ner tankar och ord. 

Ps. Jag ska sälja lägenheten! Ändå. Jag köpte den med målet att tjäna pengar på den. Den är nu uppvärderad med 330000-530000 kr. Det blir insatsen till ett litet boende någonstans. 

God jul!

Julen är en intensiv tid med många sociala sammankomster och höga krav på sociala förmågor. 

Just nu har jag dragit mig tillbaka en stund med en stickning i knät. Jag behöver stunder för återhämtning för att inte bli allt för trött. 

Nu har det börjat snöa ute också. Jag smsar lite med en god vän som just nu som förgyller min julafton med roliga anekdoter och uppmuntrande ord. 

Mina tankar går till en annan god vän som ikväll sitter ensam med sin lille son. Jag önskar att jag kunde vara där.  Jag känner stor tacksamhet över att kunna vara med familjen. Det är inte alla som har möjlighet till det.  

God jul på er och ta hand om er själva och varandra. 

Nä nu får det vara nog!

Jag hoppade över baletten i höstas för att jag dels fick en hälsporre och dels inte hade råd att gå kursen.
Nu fan får det vara nog. Igår på gymmet kände jag verkligen hur mycket jag har saknat dansen. Sagt och gjort. Idag anmälde jag mig till vårens kurs i fortsättningen. Först till hösten kan jag gå över till avancerad klass, så blir det med över ett halvårs uppehåll.

Fötterna är svagare, benen svagare, hållningen kass och smidigheten (vigheten) ska vi inte ens prata om.

Nytt år snart. Nya tag.

När inget går att dölja...

Det är lite så det är att leva med en sensitiv person. Vi snappar upp allt. Vi kan inte leva i ett rosa skimmer och låtsas att allt är bra för inom oss vet vi att så är inte fallet. Vi har ofta en tydlig magkänsla som pickar på vår axel och säger "du....du vet ju att...". Inget går att dölja för människor som ser rakt igenom dig, som ser att du ljuger men som samtidigt förstår varför du gör det. För vem orkar med sanningen 24/7? Inte jag heller.

Igår gick det inte längre. Jag fick skriva ett jobbigt meddelande där jag satte ner foten mot en person som betyder väldigt mycket. För jag ser hur han egentligen mår. Jag ser att han har dålig kontat med sitt inre känsloliv och är vilsen. Han vet inte vad han vill eller vad han behöver. I allt gräver han bara ner sig mer och mer i sitt jobb och jag måste skrika stopp. Det funkar inte för oss. Han måste ha hjälp.
Vi kan alla behöva hjälp här i livet. Jag försöker hjälpa på mitt sätt genom att diktera villkor, hur hårt det än låter. Men fungerar det inte för oss så måste han veta vad som måste göras för att det ska fungera.

Det var oerhört skönt och befriande att ta ut om detta. Att få honom till att förstå att jag ser mer än vad han tror och inser. Sen har jag inte nämnt HSP men....jag känner att jag har haft svårt att få kontakt med mitt inre och andra universiella energier (nu går vi inte in mer på det, en annan gång kanske) men jag har känt mig blockerad och så kan jag inte ha det.

Ikväll kanske jag stöter på en person jag vet jag är helt naken inför och då pratar jag i spirituella sammanhang. Ett medium står och säljer tavlor på Liseberg. Jag gjorde ett besök förra året och han talade rakt till mig. Nu är mycket annorlunda. Undrar om han ser någon skillnad? Jag är både och inte mer tillfred med mig själv. Tillfreds med de stora val som gjorts i år men inte tillfreds med min situation.

Jag vet inte riktigt vad jag vill men jag måste acceptera att det är okej att känna så.

Jag överväger att flytta ut till skärgården. Har hört mig för bland mina kontakter om ett hus. Att komma nära havet och det fria kan göra mig gott. det blir en helvetisk väg att pendla bara och jag får lära mig ratta en båt. Men det kan gå....

Upp och ner...

Nu ner. Tråkiga besked inom familjen gör mig trött och håglös. Det är troligen så att en nära familjemedlem är svårt sjuk. Han har haft det svårt nog som det är. Men livet är inte rättvist tyvärr. Slumpen faller hårt ibland.

Men först måste vi få veta vad det är. Sen måste vi försöka få ordning på hans liv och familjerelationer. Sen någonstans där i mellan så måste jag försöka hitta stunder för ro och återhämtning.

Jag har börjat på yogan igen och har man varit borta ett tag från fokussporter eller fokusaktiviteter som jag kallar det så har jag i allafall svårt med koncentrationen. Så det få bli betydligt mer av den varan nu fram över.

Ta hand om er
kram

"Alla ska med"

Jag har precis fått höra en sak som fick mig att baxna. Jag blev riktigt upprörd. Vi blir i dagarna av med ett av våra mindre fikarum, ett rum som varit en liten lugn oas för personer som inte orkar med det väldigt stökiga och högljudda större fikarummet. Inte sällan har just sensitiva personer kunnat inmundiga sin fika/lunch i lite mer lugn och ro här.

Nu ska det fikarummet bort för istället ska det göras om till ett skanningsrum. Dock är detta inte en permanent lösning så det påpekades att det var väl bra onödigt att ta bort fikarummet? Även jag påpekade detta.

Till svar fick jag att det dels var orättsvist att vi hade ett eget fikarum och dels så har det tagits ett beslut om att alla ska fika tillsammans. Eh ok....alla ska fika tillsammans!
Vad med dem som inte mår bra av att sitta i ett brötigt rum, eller måste ha lugn och ro? Vad med alla  som varit sjukskrivna på grund av utmattning? Hur tror vår käre servicechef att de ska stå ut?
Var ska de sitta nu?

Så det är dagens samtalsämne här.

Men se där!

Tänk hur fort livet kan vända? Både till det bättre och det sämre i detta fall till det bättre.

Massor har hänt. Men jag hänger med! :) Jag har varit ganska trött på hur saker och ting tuggat på det sista men jag ska ändå inte klaga för jag har haft det riktigt bra, jag är lyckligt lottad.

Men det blir nog en del förändringar framöver. Mer om det i sinom tid.

Jag har fått avlastning på jobbet. Det känns lättare och jag börjar få kontroll på situationen igen. Nog om jobb, livet är mer än jobb faktiskt.

Men nu finns det förhoppningsvis något stadigt i livet, en karl! Han med papegojan. Det kändes bra från början men jag brukar vara lite försiktig med känslorna men så en dag, pang! åkte jag dit stort och kände plötsligt en dag att "herregud jag älskar redan karl, hur fanken gick detta till"? Det gick i mina mått mätt fort. Riktigt fort. Men jag känner mig inte skakis eller så. Vi tutar och kör. Vi är båda evigt trötta på ett liv i ensamhet, utan familj. Det är bra med det nu. Visst ska man lära känna varandra ordentligt men jag vet inte hur det är med er andra? Kanske tar det tid för er att öppna er och vara ärliga. Vi var ärliga från dag 1. Då går det snabbare. Men det känns bra. Nu ska jag bara få honom till att inte jobba veckans alla 7 dagar året runt. För som jag skrev, livet är mer än bara jobb.

Fasiken va hungrig jag är. Kurr kurr.

När hösten kommer....

...kommer för min del även trötthet men den är extra påtaglig i år. Jag har tidigare skrivit om min arbetsbelastning på arbetet och det är ingen hemlighet att det alltid är skitmycket att göra. Vad som är tacksamt i sådana lägen är en handlingskraftig chef som är väl insatt i verksamheten och vad de olika arbetsuppgifterna innebär och som har förmågan att göra avvägningar och konsekvensanalyser av beslut.

Min chef kan inget av det. Man ska inte snacka skit om chefen sägs det. Särskilt inte på sociala forum men inga av mina arbetskamrater läser detta allra minst chefen men vad gör man när ingen lyssnar?
När man har en chef man inte har det minsta förtroende för?

Jag biter för tillfället ihop och väljer mina strider. Men stunderna med mikropauser blir fler och fler. Hjärnan orkar inte med och jag känner mig konstant trött. Jag har tidigare skrivit om ventiler, jag har ju ett par sådana. Träning är en och igår kväll blev jag väl påmind om hur viktig den är.
Det kröp i hela kroppen trots tröttheten. Tillslut stannade jag upp och kände efter. Jag är trött i hjärnan inte i musklerna eller hjärtat. Så trots ösregn och mörker snörde jag på mig mina löpardojjor och gav mig ut på 4 km löpning. Det var underbart, hur skönt som helst. Det kändes som regnet hade en renande effekt. Väl ute lovade jag mig att det måste bli minst en runda i veckan nu, jag har ju också min övriga träning.

Ikväll blir det beapass som jag kallar det. Snygging Bea ska få skrika på oss och få oss att pressa oss till vårt yttersta.

Så nu känns det mycket bättre. Förutom att jag får skriva av mig så låter jag hjärnan få fritt spelrum. Jag har sällan ett mål med ett inlägg eller en tanke om vad jag ska skriva om. Jag låter tankarna vandra och så kommer det av sig själv.

Nere öser regnet fortfarande. Solarium vore inte helt fel....

Ibland blir det för mycket...

Ibland stöter jag på de där personerna som verkligen utstrålar sån negativ energi att jag känner mig sänkt resten av dagen. Vissa kan det gå förbi men för vissa med hsp så kan det bli trendsättande för resten av dagen om man inte lär sig att hantera det. 

Idag har jag väl inte hanterat det så väl. Egentligen borde jag göra personen lite medveten om hur hon kan uppfatta men utan att för den sakens skull ge henne dåligt samvete. Vi kan alla må dåligt ibland men man behöver inte vara näsvis och syrlig så fort man öppnar käften. Ibland orkar jag bara inte med. Så hur hanterar jag det? 

Silkesvantar? 

Ja men hur går det med dejtandet då?

Haha, det var nästan så att jag funderade på att starta en hemlig blogg för att skriva om mina eskapader. Inte för att jag ställer till det så men alla absurda moment. Åh jag måste ju bara dela med mig av en del. Det är ingen hemlighet för mina vänner att jag dejtat galet mycket under sommaren. Nåja det blir ju oftast inte mer än en promenad eller en öl här och var, jag håller dessutom inte till på en otrohetssajt eller någon annan oseriös sida som en kollega trodde det hela handlade om.

Men några dejter har det blivit och det första jag slås av är att jag faktiskt träffat många fina killar som det kanske inte klickar med men som ändå har blivit givande möten då vi haft mycket att prata om, det är en person jag annars inte hade stött på. Flera kan jag tänka mig ha som kompisar men inte så mycket mer och det är fint nog.

Senaste dejten, R  pratade om magproblem och fekalieprover. Tips, don´t do that....
Tillslut stoppade jag honom och skrek nästan "du detta måste vi inte prata om".
Men vi har alla ont i magen ibland han var bara helt öppen med det och det är helt okej. Skitfin kille men det klickar inte.

Vi har J, som satte mitt hjärta i brand och som sen dumpade mig. Lite känslosvall har väl ingen dött av. För mig kändes det som om jag vaknade till liv igen efter ett antal års känslomässig avstängning och det är jag evigt tacksam över. Kysser som en gud gör han också. Vi stöter på varandra då och då. No hard feelings.

Vi har M som jag dejtade enbart för den goda musiksmaken och hans Banksytatuering...ja det är ju inga dåliga skäl i sig eller? Han är ett rövhål...

N, som berättade om sina erfarenheter från utlandsresor och sin tid på Wallstreet, tankeväckande och intressant samtal. Intelligent som få. Sen att han är världens segaste norrlänning fick det att gå i stå. Lika bra det!

D som borde veta bättre än att skicka penisbilder till tjejer men å andra sidan vet man vad man får som en kompis sa. Eller i mitt fall...vad jag slapp! Haha Men han är galet rolig och helt crazy. Sådana personer behövs också. Vi blev galna i varandra från dag 1 men bråkade också från dag 1. Kanske inte ett optimalt upplägg?

P, du som grävde dig ner i mitt djupaste inre. Ren passion och tyvärr tärde lika mycket på oss so det gav. Timslånga samtal och långa resor. Väl värt varenda sekund.  Det är få man kommer inpå livet på det sättet. Vi vet saker om den andre som ingen annan vet och hemligheterna går med oss ner i graven.

J som kan foto men inte så mycket annat och som verkar ha issues med att komma till skott i livet. Nope, no more of that. Introducerade för familjen efter en vecka. Lärdom? Det gör jag inte om...

A som efter tre öl till slut erkände att han skulle ha svårt för att tacka nej till amfetamin och ville strypa sitt ex. Tack och hej!

Sen nu den senaste och den sista för det blir inget mer dejtande nu på ett tag. A. Papegojägare, mjuk och fin kille. Ingen aning vad som sker men det är bara att hänga med.

Men det är bra nu. Jag har dejtat klart på ett tag. Marknaden är sonderad. Jag tror jag avverkat de flesta typerna utom 22-åringarna. Haha även jag har min gräns. ;)

På återseende...

Substitut för dans...

...är hittat. Substitutet går under smeknamnet Bea, är en hänsynslös passinstruktör som plågar ihjäl oss varje torsdag kväll på Friskis och Svettis. Att han är skitsnygg dessutom gör ju inte saken sämre! :) Men vi små som kämpar blir för varje gång lite lite starkare och får lite bättre flås.

Jag har de senaste veckorna igen blivit påmind om att kroppen inte orkar hur mycket som helst. Jag har också insett vikten av att skriva om så det gäller tankar, känslor eller en enkel kom ihåg lista. Varför inte en måste-göras-lista? Allt får inte plats i huvudet så att få det på pränt och förstå att jag måste planera min vardag bättre har hjälpt mig mycket den senaste tiden men jag måste bli ännu bättre. Jag måste inse att jag verkligen behöver rutiner, de är inte av ondo.

Så även träningen måste schemaläggas för att inte tala om fiolspelandet. Det ska bara göras och det är inte kul att spela för sällan...det blir liksom inte bra.

Nope, gnida på felan kanske? Shit det låter ju hur snuskigt som helst!

Puuh

Både bra och mindre bra dag idag. Ett jobbigt möte är avklarat. Allt gick väldigt bra fram tills att en idiot till kollega började ifrågasätta mig inför en massa. Det blir av att ta ett allvarligt snack med henne för den typen av beteende som hon uppvisade idag är inte acceptabelt. 

Jag är pga av den höga anspänningen väldigt trött. Tyvärr beslöt jag idag för att hoppa över dansen en termin. Jag har lite för mycket att göra och jag måste prioritera. Ska se om jag kan hitta ett sustitut. 

Nu sova säng 

Måttligt road...

....efter helgens eskapader. Faktum är att jag inte fått vila upp mig en jäkla sekund på när som mysfika men en kollega som kom förbi och sa hej.

Lördag kväll tillbringades på den i tidigare inlägg omnämnda festen där jag inte kände en käft. Efter att ha överlevt det påtvingade mingeltvågen och hittat en trevlig kille att diskutera japanstudier med gick det okej men innan det stunden infann sig var jag ytterst nära att kasta mig rakt ut genom ytterdörren och skrika rakt ut i luften.

Hatar mingel. I synnerhet påtvingat sådant.

Söndagen gick åt att träffa kompisar och sedan familjekalas med "the special person" som vid närmare eftertanke inte var så spännande och speciell och tack gode gud för att han inte läser min självutlämnande digitala dagbok! Jag försökte igår berätta lite för honom varför jag blir så trött på kvällarna och om HSP men faktum var att han mest tittade skeptiskt på mig och då bestämde jag mig för att han inte är något att satsa på. Personen i fråga måste vara förstående och intresserad av att veta mer. Inte sitta som ett jävla fån i en soffa och säga "jaha".

Men jag överlever, gosse vad jag saknar mig själv och mitt singelliv. Det blir mer av den varan har jag lovat mig själv. Jag längtar efter en höst med bullbak, mys framför levande ljus und so wieter.

Så måttligt road ja, lagom "trevlig" och charmig är jag också. Faktum är att jag blir en riktigt otrevlig typ när jag är stressad och jag får ta tag i det där annars dör jag ensam och omgiven av en massa katter som äter på mina fingertoppar!

HSP - vad hände sen?

Ett tag var HSP ganska så i ropet och sen blev det lite tystare...eller? Mest en undran för mig själv.

Nåja, jag ska erkänna att jag själv inte tänker särskilt ofta på mitt karaktärsdrag. Det är ju så mycket annat av mig också! :)

På lördag ska jag på en fest. Jag vet inte hur stor den blir, hur många som kommer, hur högljudd det kommer att vara eller någonting. Det är inget problem i sig för nu vet jag att jag ska ta det lugnt under dagen för att orka med kvällen. Jag ska ta det så lugnt att jag blir uttråkad och bara skriker efter att få umgås med andra! :) Det är inget att stressa upp sig över. Jag känner inte en käft där. Ingen av dem vet alltså vem jag är eller något om min historia, som faktiskt inte är särskilt speciell alls. Jag vet inget om dem. Det ska bli kul att för första gången på länge gå till ett party där jag inte känner någon och inte heller har några föreställningar om dem.

En person känner jag, en speciell person och han vill gärna ha med mig för att introducera mig för några av hans vänner. Det ska bli intressant.

Att lyssna inåt

hej
Nya tag med bloggen! Jag har tagit det lugnt ett tag vilket har varit gott för mig. Mycket har hänt både själsligt och praktiskt i livet eller mest själsligt faktiskt.

Jag börjar med en återkoppling till förra inlägget. Det handlade om fysisk trötthet, ren utmattning och om en person som kröp under skinnet på mig. Jag var inte bekväm med min livssituation då. Inte alls faktiskt men det är bättre. Bättre än på länge och det är skönt.

Ibland är jag inte så smart, eller rättare sagt, så bra på att lyssna på min kropp och dom signaler den ger mig. Jag hade ont överallt, var det bara allt som hade hänt? Nej så var det inte riktigt. Smärtorna kom ungefär samtidigt med att jag fick kontakt med personen som "ville krypa under skinnet på mig" men just då gjorde jag inte den kopplingen själv. Faktum var att så här i efterhand när jag analyserar situationen så insåg jag att han var ganska manipulerande, fast utan större framgång.
Det var passion ja, men det betyder inte att det är bra passion. Jag fick känslan av en snöboll som var i rullning och att detta kan komma att göra ont.

För att göra en lång historia kort så blev det så att det bestämdes att det inte funkade, ingen av oss mådde bra. Vi befann oss ett par veckor i limbo, en tid då jag fortfarande hade ont och tyckte allt var jobbigt. Tillslut bestämde vi att vi ska inte höras alls mer. Det var faktiskt rent ut sagt befriande. Med ens kände jag hur spänningarna släppte. Jag hade haft en rent ut sagt genomjäfvlig nackspärr i två dagar som gjorde mig på ett gräsligt humör. (Försök torka dig arslet när det känns som någon kört ett spett rakt genom nackleden på dig!) Morgonen efter det jobbiga samtalet och hela två timmars sömn vaknar jag....smärtfri! Mjuk och skön i kroppen om än lite gäspig. Allt eftersom dagarna går så blir det bättre.

och så händer det....det där osannolika egentligen att jag träffar en ny. (Nu tänker ni alltså kom igen tjejen hur många dejtar du och hur ofta? Svaret är en del och ofta! :) )
Ja vem är han? Varför just han?

Jag vet inte. Jag vet inte hur det går. Vi tar en dag i sänder. Men det känns....lugnt. Det är en ro som infunnit sig hos oss båda. Det är skönt och okomplicerat. Redan till helgen ska vi träffa varandras vänner. Nästa helg blir det av att träffa hans familj. Fort går det....motsägelsefullt till en dag i sänder men på något sätt så händer det bara av sg självt.

Den där snöbollen. Den har smält bort. Det är istället en varm som som sprider mjukhet i mitt inre och värmer mig.

Vad är kontentan? Känns efter! Vilken fysisk känsla lämnar en människa efter sig i din kropp? SPsyket och kroppen hänger ihop, mycket mer än vad vi tror och inser. Kroppen talar till oss konstant. Men i vår stressiga vardag stannar vi sällan och och frågar vår kropp "vad sa du?" "hur kände du sa du?" Tecknen kan vi sedan koppla ihop med de känslor vi har i vårt inre som också härör från hur människor berör oss. Det kan vara klargörande tror jag.

Det är inte lätt att dumpa personer i sin omgivning när man inser att de inte får en att må bra. Ibland räcker det med en paus men tyvärr måste den bli permanent ibland.

uäk! förkyld! Lyckades av misstag köpa näsdukar med menthol. Vem fasiken kom på det? Känns....fräsht..dra på trissor...

Atjoo!

Ps. Hoppas att fler kan hitta hit så sprid gärna bloggen eller kom med inspel om vad jag ska skriva mer om. Eller båda! :)

Upp upp upp!

Ibland måste jag bara bestämma mig för att det är upp som gäller. Inte se tillbaka, inte blunda för möjligheterna som finns. 

Så jag försöker. Jag får se hur det går. Jag är trött. Varenda cell i min kropp skriker periodvis av trötthet. Det är efterreaktioner över allt som varit. Lite dramaqueen är jag. Livet blir mer sköj så! :)

Men jag måste ta det lugnt fokusera. Jag möste fundera över om jag behöver någon ny i mitt liv. Är det verkligen det jag ska lägga tid och energi på just nu. 

Det finns ju en person. En person som kryper under skinnet på mig. Som vill veta allt, varför jag är som jag är. Han vill förstå, utforska och uppleva. En del av mig håller tillbaka. Mycket för att jag inte är van. Hur ofta träffar man på en sådan person som vill se allt detta? En man som kan tala om känslor, sätta ord på sitt inre? Dom är sällsynta, faktiskt! Så kanske kan jag för en gångs skull faktiskt låta en person få känna mig på riktigt? 

Jag tar en dag i sänder. Det är vad som funkar nu. Men vi har diskuterat hsp, han och jag. Han har drag av det jag är en fullpott i det. Men han är nyfiken och vill förstå.  

Det kom precis en åskknall som fick det att ringa i öronen på mig. Jisses. Tjejerna är påväg hit för förfest. De ska vidare ut. Jag önskar mig en lugn kväll och stannar hemma men bjöd över dem hit. Så får man göra ibland. Kompomissa alltså. 

Trefvlig afton mitt herrskap 

Upp och ner....ner och upp

Jag har insett mer och mer hur jag uppskattar stabilitet i livet. När jag var yngre hade jag lättare för förändringar och upptåg. Inte längre. Jag hatar att vara singel, jag haaaaatar att dejta! Vem fasiken gillar egentligen att dejta?

Så sitter man där och ska göra reklam för sig själv som den perfekta tjejen i hopp om att den perfekta partnern sitter framför en och allt avgörs av kemi och inte ett skit kan du göra! Det är bara att flyta med. Det är en typ av situation jag inte har någon kontroll, där det kan vända från den ena dagen till den andra. Jag känner att jag inte kan slappna av, för så fort jag gjorde det nu sist så vände det. Ett sms kom där det stod att det fanns inget pirr....jo vi talades vid på telefon också. Så han smsade det inte bara. Men det tog. Han var så jäkla fin.

Som alla säger, det finns fler firrar där ute. Jo tack jag vet. Det är bara det att jag inte...äh jag vet inte vad jag vill. Jag håller fortfarande till stor del på att smälta det stora uppbrottet. Det är en stor förändring i mitt liv. Ibland sitter jag och tittar runt mig, i min lägenhet och undrar hur blev det så här? Men samtidigt är jag inte helt uppfylld av sorg. Jag får inte glömma allt som inte var bra. Det var mycket som inte var bra.

det blir bättre jag lovar mig själv det. Alla inläggen har inte så mycket fokus på HSP men va fasiken. Det är ju mig allt handlar om! haha! egogirl

Midsommar

Ännu en midsommar har firats. Jag valde, trots uppbrottet, att fira traditionellt i båthuset med exet och alla våra vänner. 

Det gick bra och kändes inte jobbigt. Det är en ny tid nu. Detta är min sommar. Och bad blev det. Så klart! 

Kalas I hate them!

Jag gillar inte kalas! Vare sig mitt eget eget eller andras och i synnerhet inte om kalaset är fullspeckat med människor jag inte känner, innefattar bordsplacering och alkohol saknas. Sorligt att jag lättar upp av denna dryck? Tja. Det får ni tycka vad ni vill om men jag minglar inte. Jag kryper gärna upp i ett tryggt hörn, leker med barnen eller sätter mig med dem jag trivs bäst med. 

Imorgon väntar ett stort seminarium där jag ska vara värd för en del diskussioner. Jag har 2 1/2 tim förberedelser inför det på tåget upp. 

Ett aber bara är tidens senaste omvälvande rubbning, karln som figurerat i flera inlägg. Det visade sig att han ska med samma tåg och sitter i samma vagn. Dock tror jag det när jag ser honom. En del av mig tror fortfarande att det mesta han säger är osannt eller rena drömmerier.  Eller så är han lika osäker som jag. Vem vet. Inte jag iallafall! Fortsättning följer....

Men gud asså typ ba va! jag orkar inte....

Intensive herrn var lite väl intensiv och ambivalent. Efter en del tjafs om ett och annat insåg jag hur mycket jag uppskattar att ha en lugn och harmonisk människa i min närhet. Denne person är hela tiden på och på gång. Driven och sökande efter nya framgångar. Pryltokig är bara förnamnet. Ibland måste man få lite perspektiv på tillvaron. Inse vad man söker genom att träffa motsatserna. Jag söker någon som är i harmoni. Han kan ta mig fan inte ens stava till ordet. 

Nu njuter jag av en lugn och skön helg hos föräldrarna i sudosus! 

Och så står han där

Det är nästan så jag lackar totalt. Jag har inte tid med detta. Jag har alla mina projekt, det största är mig själv och så står han bara där och får mig att tappa fotfästet lite grann. 

Skeptiska flickan smälter och fnissar som en trettonåring. Det blev ingen dejt i lördags men en frukostdejt på söndagen. En timme hann vi med och vi konstaterade mer eller mindre direkt att vi vill ses igen. Det sprakar mellan oss. Det känns konstigt. Plötsligt står han där och säger att jag har de vackraste av ögon. Jag skrattar och säger att han är galen. Ja han är galen. Kan jag inte för en gångs skull också vara galen och tillåta mig att tappa fotfästet, att släppa kontrollen? Låta mig gå sönder om det inte funkar? Vi får se vad som händer. Han är så intensiv. Man kan säga raka motsatsen till sensitiv. Fortsättning följer....

Senvår, snart sommar!

Dagarna flyger iväg och förbi men jag njuter. Nu har jag fått nycklarna till min lägenhet och tokrenoveringen är igång. Jag har skrapat bort 71 år av tapethistoria, ända in till betongen. Jag har släpat paket med golv från ikea

och hem bara för att konstatera att det fanns ett trägolv under två lager av linoliummattor, tillbaka med golvet till ikea  igen. Jag är trött i kroppen men på ett skönt sätt. Detta är rena terapiarbetet och så jävla skönt rent ut sagt. Skiten är bortskrapad. Nu ska jag fixa väggarna precis som jag vill ha dem. 

Det bästa av allt. På lördag är det dejt på g med en riktigt skitgo kille. Redan? Ja redan! Om han är så bra som jag tror han är så är det inget som ska missas! 

Gudars...

Det är mycket nu men om mindre än en vecka går flyttlasset. Jag både ser fram emot flytten och bävar. Det kommer bli skönt och jobbigt på samma gång. Jag känner mig helt ok vissa dagar och vissa inte. Men det är ju detta beslut jag ett tag gått och funderat på. Det är här jag är nu. 

Jag har gjort ett val och ännu har jag inte ångrat det. Jag känner hopp och tillit till och för mig själv. Jag är närmare mina mål i livet än någonsin. 

Jag tror det är dags att ta fram min lilla bok " min tid på jorden" och skriva lite i fen. Fylla på med fler drömmar. Jag andas lättare, ler mer. Men ibland, som på dagens fika då jag såg en kollega som snart ska bli far, kom det över mig att det är en bit kvar. 

Men då måste jag komma ihåg att stanna upp, andas och intala mig själv att stressen och sorgen är mina värsta fiender. 

De har fått ta alldeles för stor plats i mitt liv de senaste åren. Det är bra nu. Det är dags att jag blir kompis med mig själv. 

Ps. Träning ikväll med sötkörven. Det ska böi förbannat trevligt. Ögongodis på gymmet är aldrig fel. 

Vad hård jag är mot mig själv

Fick en liten tillsägelse av en god vän idag. I all välmening. Men jag tog det hårt och förebrådde mig själv väldigt mycket. Jag borde veta bättre. Jag borde vara bättre. Men i dessa dagar kanske jag inte kan vara det? Det är kanske lite väl mycket begärt av mig själv?

Det är de senaste dagarna som verkligheten har börjat komma ifatt mig. När tröttheten har slagit till med full kraft. Då stunderna jag bara stirrar på skärmen och undrar hur jag ska orka igenom dagen blir allt fler. Jag längtar till helgen och framför allt till vilan. Så jag tog ett jobbigt beslut och berättade för mina föräldrar att jag inte hinner hem i helgen. Det blir för stressigt med allt. Det är fortfarande massor av saker som måste ordnas inför flytten.

Jag är en ingen superkvinna även om jag gärna vill tro det. Jag får bara försöka vara.

Livet liksom

Ja livet, tänker jag. Det rullar på. Jag längtar till mig nya lägenhet. Längtar efter att få spackla, måla och pyssla. Längtar efter mitt alldeles egna hem.

Jag planerar, beställer, arrangerar och grejjar för fullt. Mitt i allt detta undrar jag vart sorgen tog vägen. Tränger jag bort den? Eller har jag burit den så länge att det nu får vara nog?

De senaste åren har jag inte allt för sällan drömt att jag hamnar inne på toaletter eller utedass där skiten bara väller upp ur golvet. Det är riktigt äckligt och symboliken är tydlig. I förrgår natt drömde jag att det bara vällde upp kristallklart vatten över golvet. Jag känner mig lättare än på länge, lättad.

Jag behöver inte längre bära den här sorgen själv, eller kanske ens bära den alls. Jag har fått nya möjligheter och perspektiv på tillvaron.

Inte så jävla HSP men vadå.

Livet ja.

arg idag

Idag har jag stundtals varit riktigt heligt förbannad. Det är väl en av faserna antar jag. För att inte göra en favorit i repris får jag hålla mig lite mer kontrollerad denna gång jag skriver.

Men jag känner mig lurad på konfekten lite grann. Hur sjutton ska jag hitta energi och ork att starta om igen och hitta någon innan jag blir helt jävla infertil. Alltså tack så jävla mycket! Kunde han åtminstone inte gjort mig tjänsten och gjort slut tidigare? Det är skit, riktigt jävla skit faktiskt.

Jag riskerar nu att få bli utan det jag drömt så mycket om de senaste åren. Mycket av detta kan också skyllas på mig själv. Jag borde stuckit tidigare helt enkelt men gjorde inte det.

Nåja, skorpioner har alltid en plan B, så även jag och så även denna gång. Jag kan väl åtminstone vänta med att börja dejta tills jag flyttat. Men jag hatar att dejta, fy tusan vad jag avskyr det. Så vad gör jag? Skit samma. Det löser sig säkert. Det är för jävla sent för att blogga och jag har ätit för lite idag.

Note to my self, Sluta baka Martins "pain the fucking martin" bröd för de tar en jävla evighet och även om du är singel så ska du ta mig tusan inte sitta hemma och vänta på att ett jävla surdegsbröd blir klart.

Svordomsrekord

Godjävlanatt

Att gå vidare

Jag har precis raderat mitt förra inlägg. Jag spydde en del galla över mitt ex och vårt förhållande men så kan jag inte hålla på. Det är inte schysst vare sig mot honom eller mot mig själv. Saker och ting är om de är, det är inte allt jag kan ändra eller rå på. Jag får släppa och gå vidare.

Just nu är det mycket fokus på inredning och möbler. Jag försöker få mina slantar att räcka till allt. Det ska gå. Allt går. Det är bara fantasin som sätter gränser.

På tal om fantasi så måste jag komma i gång med mitt måleri igen snart. Det är en ventil som fått ligga på is de senaste två veckorna. Jag känner också snart för att ta upp fiolen igen. Livet kommer tillbaka, sakta men säkert. Idag kunde jag springa med god fart på löpbandet och jag hade ork kvar till styrketräningen efteråt. Annars har fysisk ansträngning präglats av andfåddhet och hjärtklappning. Det är som att hjärtat inte orkar med två ansträngande aktiviteter samtidigt, motion och sorg.

Imorgon ska jag börja dagen med en lång promenad. Kanske svänga förbi en loppis? Sen blir det Instagramjobb, illustrationsjobb och möbelrenovering.

natti natt du sköna fredag

(vilket egentligen var en skitdag på alla sätt och vis men nu ska vi vara positiva här, hej o hå!)

Budar!

Jag budar och är nervös...ihh.Galna liv!
Det gäller renoveringsobjektet och jag ligger högst än men farligt nära min maxgräns.
Håll tummarna, eller inte!

Lyan

Jag är i valet och kvalet. Ska jag ge mig in och buda på renoveringsobjekten jag tittade på igår med det fantastiskt gigantiska sovrummet eller ta den lilla behändiga tvåan i Sandrarna?

Lilla behändiga tvåan var den jag tittade på nu i morse. Den var fin men var den jag? Den hade en fin balkong och härlig utsikt. Den är ljus och fräsch. Badrummet är trist men lika stort som renoveringsobjektet. Sovrummet tyvärr litet. Egentligen ingen vidare charmig lägenhet men jag kanske får jobba mig dit?

Hur gör man? Herregud vilka val, hjärnan fungerar inte heller. Jag kämpar med att klicka på rätt tangenter idag. Har redan använts backspace alldeles för många gånger under detta inlägg. Saker och ting får skjunka in. Jag får tänkta långsiktligt, sånt jag alltid tjatar om. Det kanske faller på plats under dagen?

Tillfälliga lyan - på väg mot en ny?

Andra dagen som singel. Ja jag är inte ensam jag vet men det känns surt. I måndags var vi och tittade på en underbar trea tillsammans. Nu måste jag cykla förbi den där helvetes jävla gatan på väg till Sandarna där jag ska titta på en lägenhet jag har första tjing på. Gillar jag den tar jag den. Har inte ork eller tid att vara kräsen. Det ska bli skönt att få något eget. Det ska bli skönt att få slänga den där jävla hemnetappen!

Tröstande mail, sms och samtal kommer in i strid ström. Jag inser att jag har vänner, många vänner och en fin familj såklart. 

Jag är lyckligt lottad! 

Jag måste orka, jag måste i alla fall intala mig själv detta.

Fi fan alltså på ren svenska. Separation. Folk säger var glad för att ni inte har barn. Det är jag. Samtidigt ledsen. Ett barn hade varit fint att få. Nu börjar jag bli till åren så det kanske aldrig blir av. Lika bra att kolla upp storkklinik på en gång? Nej först måste jag hitta nytt boendeoch spara pengar. Allt jag har kommer gå åt i flytten. Vilken jävla skit han är! Jäkla idiot jag är! 

Uppbrott

Han gjorde slut. 6 år till ända. Tur att vi aldrig fick barn. Nu måste jag samla

krafter, orka. Hur gör man? 

Glad påsk!

Oj det är påsk! Är jag den enda som är överraskad. Igår blev det panikinköp att "påskägg" fast utan ägg och godis. Nu panikfärgar jag ägg på spisen med lökskal jag samlat under en lägre tid. Blir bra, så där en halvtimme innan vi åker iväg på påskfirande. Det har varit några galet heltiska veckorn som ändå klarats av med bravur. Jag har haft tid för pterhämtning. Vi hade öppet hus i ateljén under helgen som var (ska bli bättre på att lägga upp bilder på mina verk). Det gick bra. Var ganska lugnt och lagom med besökare. Nu har jag nog landat i vad jag vill med mitt skapande. Det blir troligen inga fler beställningar från kund. Man får helt enkelt köpa det som finns. :) 

Nåja. Dags att dra till päronen på Slätta!

Glad påsk och kram på er! 

Ps ni får en suddig bild på panikfärgningen. 

Efter två dagars utbildning...

...är jag rätt mör. Särskilt i mitt fall eftersom jag höll i utbildningen. Men jag tycker det gick bra, riktigt bra. Kanske tack vare av att jag känner många av dem som var deltagare. Då känner jag mig mer trygg. Men jag skulle behöva ha lite mer tid för återhämtning vilket det tyvärr är ont om nu.

Helgen kommer fortsätta i det sociala tecknet. Lördag och söndag har jag utställning i ateljén. Då gäller det att vara på bennen och sälja in. Det är konstrundan i Majorna vilket för mig innebär ett unikt tillfälle att sälja in lite av min konst till olika konstföreningar, pengar som behövs. Tavlorna gör ingen glad när de står lutade mot en vägg.

Här ser ni ett av mina verk. En mindre tavla målad i akryl.

Nåja, gäller att ta ett djupt andetag och köra på. :) Det är bara några timmar varje dag jag måste stå i ateljén så jag har tid både före och efter för avkoppling. Måste bara komma ihåg att göra det också ;).

Tjillevippen!

Ibland får man bara bita ihop och fortsätta kriga

Under ganska lång tid peppade jag mig mentalt inför årets skidresa. Jag försökte intala mig själv att jag inte ska stressa på i backarna, känna att jag är sämre än andra och inte ha så höga krav på mig själv.

Jag tror jag lyckades ganska bra och jag hade det roligt i helgen. Det enda jag ångrar är att jag inte gick på den stora after skin trots hög musik och massor av folk. I stället åkte jag till vuxenafterskin som visade sig vara lika rolig som pensionärsbingo i en ödslig bygdegård ute på landet...eller är det där allt händer?

Eftersom jag gav mig själv många små pauser under dagen där jag kunde återhämta mig lite för mig själv så gick det riktigt bra med orken. Tyvärr fick jag lingonvecka lördag morgon och det gör ont, så förbenat förbannat ont så jag fick ta det lite lugnare. Igår kom dessutom min förkylning tillbaka så då var det bara att ta det riktigt lugnt.

Skidåkningen är ännu bättre nu och carvingen sitter betydligt bättre. Jag känner mig säkrare och röda backar är inte längre något problem. :)

Kriga kriga kriga tänkte jag bara, ge inte upp. Men samma mentalitet kommer jag nog inte ha på dagens jobb. Det här jävla krigandet har skickat flera av oss rakt in i väggen och nu får det vara bra!
Läs denna tänkvärda artikel!

Ta hand om er.

Dags igen för självplågeriet

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar eller avskyr att åka skidor. Går det bra är det ganska okej. Går det dåligt känns det som väldens största idiotidé att bege sig till fjälls. Jag föredrar sannerligen ljungris och fjällbjörkskogar. Ikväll åker vi och tre dagars skidåkning väntar. Denna gång ska jag nog bunkra upp med träningskläder, godis, bra böcker och ritsaker.

Jag måste släppa kraven på mig själv och antingen bara åka eller skita i det. Det är okej att skita i det.

Igår funderade jag lite på det här med att folk som är sensitiva generellt sett presterar lite sämre när andra tittar på och när det "gäller". Klassiskt för mig. Jag kan spela felfritt på fiolen när ingen hör och så fort någon annan ska lyssna kommer darrstråk. Faktum är att många musiker tar hjärtmedicin för att få bukt med detta syndrom innan en konsert. Darrig hand vid konsert är icke önskvärt!

Det samma gäller i skidbacken. Det är dessutom generellt svårt att undvika folk. Bästa tiden är tidigt på morgonen då få är uppe. I synnerhet på lördag och söndag morgon då de flesta är bakis.

Men varför är det så här? Vad är jag rädd för? Att göra bort mig? Det gör jag ju ändå men är det någon annan än möjligen mig själv som tänker på det? Jo i skidbacken har jag råkat ut för en del fadäser och papphammarincidenter som varit skitjobbiga. I synnerhet när någon bättre rutinerad ska påpeka detta. Av detta skälet är mitt humör också för jävligt i backen. Dessutom har jag ont konstant i mina fötter. Mina fötter älskar att vara utan skor, de är starka och rörliga och hatar stela pjäxor.

Ja va fan gör jag detta för egentligen? Kärleken? Jag har precis köpt nya pjäxor. Ännu en idiotgrej inser jag nu. Nu har jag nog bestämt mig. Jag gillar inte att åka skidor. Jag hatar det lite grann tror jag.

Nästa år är det fan i mig J tur att ställa upp. Tältsemester here we come!

Psykbryt!

Vissa kollegor alltså!

Jag har under lång tid haft alldeles för mycket att göra vilket oundvikligt lett till en hel del stressrelaterade problem. Nu har jag åter igen fått dra i nödbromsen vilket jag gör innan
det blir så illa att jag riskerar att bli sjukskriven. Jag försöker så gott jag kan lyssna på min kropp.

Jag prioriterade igår om lite i mitt schema vilket bland annat innebär att jag inte kommer delta in persona på ett större möte imorgon utan jag kommer vara med via länk. Givetvis skulle jobbets gnälltant promt direkt ifrågasätta mitt val och påpeka att det inte var okej.

Vem sjutton ifrågasätter saker på detta sätt och använder sig att argumentet "vi har alla häcken full"? En nära kollega till henne brukar också använda uttrycken " ja men ni som inte har några barn kan väl orka lite....". Blir så jävla förbannad bara. Som om jag inte hade nog i att orka med all annat nu måste jag även försvara mina val. Eller måste jag? Än så länge ignoerar jag henne totalt. Kanske bästa knepet?

Åh var bara tvungen att skriva av mig. Detta är ju lite som min dagbok. Så nu känns det bättre. Var är chokladen?

Väldigt trött!

Nu är jag väldigt väldigt trött.

Vet inte om det är vårtrötthet eller vad i vilket fall så sover jag uruselt just nu. Jag vaknar massor av gånger på natten och ibland ligger jag vaken i någon timme. Jag bytte kudde och täcke vilket ledde till viss förbättring ett tag men nu tycker jag det är rätt illa igen. Något som är bra är att insomningstiden har jag lyckats få ner tack vare mediation.

Var ju hos ett medium som tyckte att meditian inte var något för mig. Det kan stämma, om vi syftar på meditation under dagtid, men inför sömn är det kanon. Somnar som en stock tills det är dags att vända på mig. Då vaknar jag!

Ikväll ska jag försöka dricka varm mjölk med kanel innan läggdags. Det finns lite olika sömnteer också men jag tycker mest de smakar skit.

Jahopp, jävla rolig prick jag var idag då!

Men jag kan inte vara världens roligaste jämt! :)

Under  första början på rasten (skrivandet är den andra delen på rasten ;) )kom vi in på ett väldigt roligt samtalsämne. Ungdomsidoler! Jag har lite svårt att minnas mina ungdomsidoler (om vi bortser från samtliga kända hästar!). Kanske vill jag inte minnas? Kanske jag behöver en skämskudde? :)

Tjillevippen!

Kommentera gärna!

Hej igen

Kommentera gärna inläggen. Det skulle göra mig väldigt glad. Kom gärna också med tips på vad för typ av inlägg ni vill se. Periodvis lider jag av svår bloggtorka så jag behöver lite hjälp på traven. Inläggen är ju oftast av det mer spontana slaget! :)

Trevlig tisdag!

Att känna av sinnestämningar

Det är jag ganska bra på. För bra faktiskt. Ibland önskar jag att saker och ting bara kunde gå mig
förbi, men samtidigt måste jag se på min egenskap som en gåva. Det är för många som går och bär på sorg, tunga tankar och konflikter där omgivningen inte märker något.

Ofta händer det, när vi hör om en människa det gått snett för, att människor omkring denna person uttrycker "det hade jag ingen aning om", "jag märkte ingenting", "jag såg ingenting" och så vidare.
Det är både frustrerande och välsignande att umgås med människor som inte känner av känslor, sinnesstämningar och humör på samma sätt som sensitiva.

Det är något särskilt med havet.

Exempelvis är det inte alla dagar jag har lust att visa för hela världen hur jag mår, att jag är trött eller liknande. För en med HSP, eller vad man nu önskar att kalla det, så döljer man inte sånt särskilt lätt. Samtidigt så behöver man vissa dagar då den där frågan, "du hur är det egentligen", man behöver någon som ser.

Vissa personer dränerar mig fullständigt på energi, eller nej vänta, fel av mig!, jag låter den dränera mig på energi. Jag måste lära mig att hantera situationerna på rätt sätt. Jag måste ta tjuren vid hornen och rensa luften med dem (menar inte att det är konflikter), jag måste själv våga ställa frågan "du hur mår du idag egentligen?"

Jag har förstått att det är vissa personer på jobbet som ser mer än andra. En av dem tillbringar jag ganska mycket tid och han känner av mina ups and downs om man säger så. Ärlighet varar väl längst där så frågar han så svarar jag som det är.

Det är ju som det är. Vi får inte låtsas för mycket.

En helg i avkopplingens tecken

Igår åkte jag och tjejegänget ner till Falkenberg för att tillbringa ett dygn på Falkenberg Strand Spa. Avkopplande men ändå intensivt att ha människor runt omkring mig i 24h. Flera situationer uppstod där jag fick ta mig en funderare över mina egna behov. Onekligen hade jag en del att tänka på. Jag var så att säga inte helt närvarande men försökte släppa det mesta i tanken.  Sparitualen var smått magisk. Härligast var nog att gotta  er fingrarna i lera som vi sedan smetade ut på våra kroppar. Kunde bara

Ite låta blir att smeta runt i det. Lera har en underbar konsistens. :). Eldrummet var en riktig skön avslutning. Vi fick vila i underbart mjuka sängar framför en riktig sprakande brasa. 

Efter det blev det en god lunch och ett återbesök i den varma källan som visade sig vara en knökfull grund pool. Ganska snart slog tristessen in men jag fick med mig tjejerna ut på en promenad. På kvällen var det trerätters i den mysiga restaurangen men har undrar jag hur de tänkte nu. Runt 21tiden drog de igång wtt liveband som spelade så högt att jag hade svårt att hänga med i konversationen runt bordet. Jag kände också att det var dags för lite egentid så ja avvek och fick en skön halvtimmei lugn och ro på rummet. Gjorde det samma efter frukosten och njöt av Alice Munroe och utsikten. Är åter hemma. Ute strilar regnet ner och jag funderar på vad vi ska hitta på här näst. Sköna söndagar. Jo jag tackar. Borde uppskatta dem mer än vad gör. Det är något kvalmigt grått över söndagar. Det känns som jag bara vill skaka av mig veckan och gå vidare. Vädret gör även sitt så att säga. 

Att utmana mig själv!

Jag är stort fan av "comfortzones" det vill säga jag utsätter sällan mig själv (frivilligt) för obehagliga eller ansträngande situationer trots att jag vet att de förmodlingen både är lärorika och utvecklande.

Om det beror på en överbeskyddad uppväxt eller rädslan för att misslyckad vet jag inte men jag vet att jag blir lite väl trött på mig själv ibland. Jag vet också att andra inte alls uppfattar mig som så eftersom jag ofta får uppdrag som innebär att jag måste tala inför folk, jag reser mycket och gör en massa andra tokigheter. Men det är bara ena sidan av det. Jag är till exempel alltid mera förberedd än folk tror när jag går upp på scen. Sällan lämnas något åt slumpen så att säga. Scenariona är redan utkristaliserade i min hjärna, i fall någon undrar varför rappa svar förekommer så är de med största sannolikhet inövade! Eller så inte, det mesta löser sig. Jag reser också under väldigt kontrollerade former. Om jag inte reser iväg för att hälsa på någon så är det en svindyr resa all inclusive! :) Men lite tokigheter blir det på vägen. Det är för att jag de senare åren börjat utmana mig själv lite mer. För stagnation är nog något som skrämmer mig mer än att vara trygg.

Jag vill inte ligga på dödsbädden och undra varför jag inte vågade. Men anledningen till att jag ofta inte vågar är för att jag kan fundera ut ett antal scenarion för en situation och sammantaget gör aen bedömning om det är klokt eller inte och i ärlighetens namn tänker jag nog lite för mycket. Ibland är det bara att tuta och köra!

Så jag håller på med ett evighetsprojekt. Min livsbok, grejjer jag ska göra innan jag dör (om jag hinner). I strävan efter äventyr oc utveckling har jag gjort en deal med mig själv. Min strävan ska inte gå ut över relationer med andra människor eller mitt förstånd eller hälsa. De två sistnämnda är ju tajt sammanlänkade men dumdristiska saker ska alltså undvikas och förståndet har att göra med att strävan inte ska bli ett måste, ett absolut kall som innebär att glädjen över upplevelsen går om intet.
Jag tullar nog lite på det där med relationer redan. Det finns en sak jag vill göra som jag vet kanske inte går hem i alla läger  men so what? Jag är född in iden egotrippade generationer. Jag lever för mig själv inte genom andra. Men det inte sagt att jag inte ska ta hänsyn till andra men mina drömmar och mål ska inte stå åt sidan för att göra någon annan glad. Jag har levt för länge så och jag är jävligt trött på det!

I boken skriver jag ner allt jag vill hinna göra. Den kan vara allt från att smutta på en cuba libre i Havanna till att gå över daggtäkta hagar barfota eller läsa Shakespears samlade verk. Just nu är Shakespear största utmaningen om jag ska vara ärlig. Under varje punkt har jag lämnat rum för att kunna skriva ner upplevelsen för varje tillfälle.

På något sätt blir det mer verkligt på pränt än i tanke.
Tänk på det!

Att lite sol kan göra så mycket!

Skulle tro att jag inte är den enda som längtar efter våren. Men jag gillar också vintern. Jag tycker om att kura ner mig under en filt, sticka galet mycket, pyssla och inte känna social press. För visst är det konstigt, att bo i ett land där så fort det blir lite varmt och sol förväntas att du ska sitta ute. tjoa och tjimma och vara social. Det ska festas sommaren igen och socialiseras tills du är blå. När hösten väl kommer är det mer än en person som drar en lättnadens suck, går hem och drar en filt över sig.
I väntan på nästa vår. Samlar kraft, och laddar batterierna.

Jag är inte riktigt redo för uteserveringar och socialiserande än. Kanske längtade jag inte så mycket ändå. Men jag saknar värmen, jag är garanterat växelvarm, jag fryser ju jämt. Jag myser på under min filt. Mer och mer accepterar jag mina behov. Jag har alltid känt att det varit något fel på mig som inte tycker det är skitkul att festa, att vara med folk jämt och mest ugglar för mig själv men givetvis är det inget som är fel. Jag umgås med få, här ännu färre vänner (men nära) och tar inte lättsamt på relationer. Har du mig där så har du mig verkligen där.

Har rast just nu. Var precis nere i fikarummet. Fick fly fältet då det blir gräsligt många människor där. Särskilt av den sociala sorten "gud vi tre kan ju inte sitta ensamma vid ett bort vi knör in oss här där det redan sitter fullt med folk". Tack. Nej tack. Jag har skrivit om detta förr inser jag nu. Jag orkar bara inte, och det är jävligt OK!:)

kaffe!

Vet inte om jag kan rekommendera sensitiva att dricka kaffe. Det tog lång tid innan mitt hjärta vande sig. Men fortfarande blir jag kållrig i skallen om jag får i mig mer än 2-3 koppar på en dag. Men de slinker lätt ner, för lätt. Tur att jag dricker mjölk med kaffe ;).

Försöker komma igång med mina morgonrutiner igen vad gäller morgonpromenader. Börjar bra, begynnande ryggskott. Av förklaringa skäl blev dagens promenad något kort.

Oviktigt inlägg. Allt behöver inte vara så jävla allvarligt jämt! :)

Jag behöver nog skriva av mig...

Jag läser just nu en bok av Linus Jonkman, Introvert -den tysta revolutionen. Jag sitter mest och fnissar och nickar igenkännande. Tänk att jag inte kommit på dessa saker själv. I mångt och mycket är jag extrovert men nästan lika ofta om inte oftare introvert. Jag är mitt i mellan eller så är jag introvert fast jag lärt mig att vara extrovert när det "passar".

Jonkman tar ofta upp hur samhället ser ut, att vi förväntas vara extroverta, vara på vara med och tycka det är så jävla kuuuul med fest! Som han skrev. Det är förfesten som är roligast. Utgång är inte att tänka på för mig. Jag kan inte gå in i en festlokal med hög musik. Hjärnan får överlag och jag hamnar i ett hörn. Där trivs jag bäst och jag hatar när folk ska dra ut mig på dansgolvet.

Fram tills nyligen erkände jag inte att jag hatar att dansa, och då menar jag dansa till hopplöst smaksombakmusik på uteställen. Jag menar inte baletten som jag älskar. Det blir liksom bara inte bra. jag hänger hellre på en mysig pub och njuter i lugn och ro av en god öl. Kommer någon klängig jäkel fram kan jag alltid ta upp någon av mina drypande avvisande kommentarer. Nej tack farfar...typ.

Jonkman lyfter fram de positiva sidorna med att vara introverta och det är då man förstår att vi behöver både och. Vi behöver mångfald. Men vi behöver inte fler extroverta som behandlar introverta som ufon. Att konstant vara på orkar inte alla. Inte jag i allafall.

Jag smygläste en bekants blogg här om dagen. Det stod där att hon var en sån som inte kunde leva ensam, som inte trivdes ensam. Hon bröt också helt och hållet i hop när hennes ex bröt med henne. I min värld är hon ett ufo. Jag blir så klart ledsen om jag blir dumpad men jag gör mig aldrig så beroende av någon. Jag klarar mig fint själv samtidigt som jag verkligen njuter av andra människors sällskap, när jag har laddat inför det och känner för det. Annars fnular jag runt själv och är glad för det. Vi är alla olika, inget är rätt inget är fel. Vi måste acceptera varandra sidor och våga prata mera med varandra.

Om någon som är introvert verkar avvisande så beror det nödvändigtvis inte på att personen ogillar dig. Det kan hända att du faktiskt stör (vi brukar grotta in oss i något rejält och har svårt att ta upp tråden igen) och vi är lite spontanta med betoning på lite. Fråga istället.

På köpet är jag HSP vilket inte är samma sak fast vissa likheter finns. Min hjärna är konstant på. Lev med det säger jag bara.

På väg

Äntligen känner jag att jag kommer någon vart med mitt skapande. Jag har gjort flera iakttagelser under de senaste veckorna om saker som kan bromsa mig när jag ska måla mer fritt. För det första försöker jag alltid komma på vad jag ska måla. Man kommer inte på, motivet kommer till oss, och det kan dröja länge. En tavla måste inte bli klar samma dag, det kan ta år.
För det andra målar jag av någon outgrundlig anledning ofta med outspädd färg, genom att späda så kan jag arbeta med laseringar och få betydligt fler dimensioner i mina tavlor. Det var precis vad jag behövde för att komma vidare. I de tunna färgskikten började jag sedan söka efter motiv, eller så blir det inga konkreta motiv, bara färg.

En tredje sak som också påverkar mig är att jag fortfarande vill ha bekräftelse på att det jag gör är fint. Det måste jag släppa på, jag ska måla för min egen skull. Bland de tavlor som jag anser vara mest lyckade är de tavlor som minst kommenteras. Folk förstår dem inte, så vida det inte är någon med lite mer fantasi som fyller i bilder med sina egna visioner, förklaringarna gillar jag aldrig eftersom de aldrig stämmer men det är inte det som det handlar om. Det handlar om hur konst berör oss. Bra konst berör, och det är mindre viktigt om det är konst som gör oss arg, ledsen eller glad.

En av Sveriges mest omdiskuterade konstnärer är Anna Odell som blev rikskänd efter sin fejkade psykos och påföljande vistelse på psykiatrisk klinik. Anna hade tidigare upplevt en riktig psykos och lät oss nu återuppleva den. Detta var hennes examensarbete från Konstfack. Hade hon istället gjort en kort video där hon återberättat sin erfarenhet eller spelat upp den själv hade vi inte alls blivit lika delaktiva i sjukdomen. Vi hade inte varit där. Plötsligt var hela svenska folket där och fick inblick i hur psykiatrin fungerar, eller rättare sagt inte fungerar alls eftersom de inte kunde skilja en riktig psykos från en fejkad. Fortfarande idag, flera år efter, så kan människor fortfarande bli upprörda över hennes konst. De upplever det som provocerande eftersom hon tog resurser i anspråk. Jag skulle tro att folk upplever det som provocerande för att hon slog hål på glaskupan. Vi kan alla hamna där och när vi hamnar där ska du inte tro att det automatiskt blir bra. Du ska inte tro att du förstår vad som händer, eller varför det händer. DU ska inte tro att DOM vet ditt bästa. DU ska inte tro att DU vet ditt bästa.

Jag anser att Anna Odell är en av våra viktigaste och mest inflytelserika konstnärer vi här i Sverige idag. Hon berör alla på något sätt, hon använder sin egen sorg och sina egna upplevelser för att väcka upp känslor inom oss. Ett av hennes senaste verk är filmen Återträffen som jag ännu inte sett. Kanske för att den skrämmer mig. Redan innan jag sett den så väcker den känslor jag helst inte vill veta av. Jag har precis som Anna upplevt hur det är att inte bli bjuden på en klassträff. Anledningen till varför skulle jag väl tro är att de andra delvis är rädda för mig. De vet att jag inte låter vissa komma undan med vad de gjort. Men jag är inte längre arg. Jag orkar inte. de har stulit tillräckligt med energi så det räcker för eoner av tid. Ni får inget mer. Jag blev faktiskt bjuden på den senaste. Men jag gick inte, jag orkade helt enkelt inte. Nästa gång går jag nog.

Så blev det, ofta vet jag inte vad jag ska skriva om. Jag vet inte hur självutlämnade det blir eller hur långt. Denna gång lyckades jag i iallafall med en röd tråd.

Jag är ledig från jobbet nu på förmiddagen. Ska till läkaren och kolla blodsockret då jag misstänker att det varit lite för högt senaste tiden. Har diabetes i familjen så måste hålla koll på det där. Jisses vad jag hatar att vänta på att få gå till doktorn. Tiden kryper fram.

Tjillevippen!

När det sjunker in....

Nu har det gått en vecka sedan besöket hos mediumet. Sakta men säkert sjunker vissa saker in, som att jag faktiskt inte alltid är så snäll mot mig själv, pressar mig själv för hårt, lyssnar inte på min kropp och jag är inte alltid särskilt medveten, eller rättare sagt med om vad som sker runt omkring mig.

Jag försöker nu ändra mina beteenden. Bland annat behöver jag inte gå morgonpromenad varje dag för jag måste även sova ut ibland. Jag behöver inte bli biffigast på gymmet (vad exakt är det för tunga saker förutom vikterna jag tänkt lyfta? En häst?), jag behöver inte bli Gbgs bästa konstnär heller. Frågan är vad vill jag egentligen uppnå?

När dessa frågor väl kommer, och ibland även svaren (!) så känns det så skönt och befriande. Jag känner mig lättare som människa. Jag har en bit kvar. Jag har en del viktiga beslut att fatta, jag har inte landat där än och det finns goda skäl till det.

En sak som jag verkligen tog till mig var att leka mera när jag skapar. Sagt och gjort! I lördags när jag var i ateljén beslutade jag mig för att inte måla med penseln. Så jag tog snö istället. Ja ni läste rätt, snö! :)

Jag la ut färg på stora dukar och la sedan på snö som fick smälta lite. Snön suger upp färg på ett vackert sätt, förgängligt är det också!
Jag tog sen tag i snön och drog runt den på dukarna. Allt eftersom den smälte blev det mer och mer färg av olika tjocklek så då vippade jag runt på dukarna för att få roliga mönster. Igår var jag och inspekterade arbetet och blev riktigt nöjd. Helt plötsligt har jag inte alls kontroll på färgen men det är okej även om det känns lite jobbigt! :)

Jag ser fram emot ett kreativt 2014!

Besöket hos mediumet

Hej

Helgen var ärligt talat så där. Fick någon konstig influensaliknande genomkörare i kroppen som var över på mer eller mindre 24 timmar. Igår var det dags för besöket hos mediumet. Jag åkte iväg trots att jag fortfarande var lite halvkrasslig.

Jag var lite nervös inför sittningen och det var också det första han kommenterade (vem är inte det?) och frågade varför. Jag kommer inte berätta allt som sas under mötet eftersom det är mycket personligt och också svårt att återge. I princip arbetar han med de intryck som kommer till honom. T ex frågade han mig om jag tyckte om thé, ja svarade jag, och han tog sedan upp mitt kafffedrickade och sa att jag drack för mycket kaffe. Han kände även av den bittra smaken i min mun som dykt upp de senaste dagarna. Det är ett exempel.

Bland det första han tog upp var min dåliga relation till min mormor. Han berättade varför saker och ting blev som de blev och så här i efterhand så är det rätt självklart, jag såg det bara inte själv.
Han tyckte också att jag hade en andlig sida som jag kunde utveckla den dagen jag kände mig mogen.
Det är något jag funderar på en del själv de senaste åren men inget jag tror jag tar tag i nu. Jag ska vara mogen för det då och kanske blir jag aldrig det. Kanske vill jag inte. Jag känner det själv den dagen då det är dags.

Han berättade att han kände av en man från andra sidan och att det var min farfar eller morfar. Vi kom fram till att det var mest troligt att det var farfar. Senare under sittningen sa han att det är troligen samma person som han kände av igen och att denne även skulle fått en hjärnblödning eller liknande. Jag sa att det inte stämde men kontrollerade detta med min far senare och han bekräftade att farfar hade en hjärnblödning. Dock vet de inte vad som tog livet av honom. Det var lite speciellt.

Sen vet jag inte om det är farfar ande som kommer, eller mediumet som känner av minnen och händelser. I vilket fall så gav upplevelsen mig positiva minnen. Det känns fint att veta att det kan finnas någon där, med en, som vakar.

Mycket mer kom upp under sittningen men det behåller jag för mig själv. Direkt efteråt kunde jag inte känna om det hade gett mig något eller inte men jag tror det kommer sjunka in mer och mer för saker måste landa inom mig innan jag till fullo kan ta till mig betydelsen av dem.

En sak till kan jag nämna och som jag tänker ta fasta på är att han frågade om jag målade mycket och det gör jag ju. Då sa han att jag borde satsa mycket mer och hitta min uttrycksätt, jag är inte riktigt där än och det har jag verkligen känt. Jag ska testa att leka mer och ha roligt med färg. Jag borde alltså bli mer kommersiell och göra mer reklam för mig själv. För det var jag tydligen usel på. :)

Så sant.

På söndag ska jag träffa ett medium!

Hjälp! Vad har jag gett mig in på? :)

I julas, på självaste julafton för att vara mer exakt, skrev jag ett inlägg om mitt besök på Liseberg. Där köpte jag några vackra fototavlor av en Kälvelid. När jag en kväll hade lite tråkigt så surfade jag in på hans hemsida och det visade sig att han var ett medium. Jag sög på karamellen ett par veckor och sen tog jag mod till mig och bokade en tid för konsultation. Mest av nyfikenhet.

Jag vet inte alls hur han jobbar eller vad. Kanske har han kontakt med andra sidan kanske inte. Jag tror i allafall att han arbetar med healing och energier. Spännande ska det bli! Jag har inga förväntningar så det gör mig kanske också mera öppen?

Jag ska återrapportera om hur det går.

Det är inte alls ovanligt att personer med HSP har yrken som innebär nära kontakt med andra människor eftersom vi faktiskt råkar vara bra på det. Men det är givetvis en generalisering! Alla är inte det, alla tycker inte det är intressant att arbeta med andra människor, vissa känner sig inte bekväma och vissa är rent av introverta och trivs bra med det. Men ett utmärkande drag hos oss är just att känna av sinnesstämningen hos andra.

Min fiollärare hade inte mer än satt sin fot i vår hall i går förrän jag kände av att han var trött och stressad och det syntes ändå inte utåt på ett uppenbart sätt. Mornarna går inte sällan åt att känna av dagsformen hos olika människor (vare sig jag är intresserad av det eller inte).

Ett beslut om att jobba väldigt nära människor och främst med healing eller som medium (eller både och) är nog ett beslut som mognar fram och kommer senare i livet. Med åldern kommer ofta en trygghet i sig själv som person och vetskapen att jag kan stå på egna ben. Den kommer ibland lite när som och vissa dagar finns det inte alls där, det ska jag erkänna.

Nästa inlägg kommer nog handla om att åldras. Det är för mig en ganska skön sak, med ett undantag, eller två faktiskt. Det där med barn och fan va stel jag är på mornarna. Jag är mil ifrån den spagat jag gled ner i mina tonårs glansdagar (men jag är snyggare nu!)

Tjillevippen!

Persolighetsförändrad typ tre gånger om dagen...

Det är det här med rutiner och få in dem igen efter en ledighet. Jag får inte alltid hungerskänslor så ibland, mitt i allt, så blir  jag plötsligt en annan person. Ja inte så till den grad att jag tror jag är en annan person men jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag blir antingen ilsk eller jäkligt ledsen och idag var det ledsen jag blev.

För att få bukt med hög ljudnivå in i mitt arbetsrum satte jag upp en lapp på dörren till fikarummet där jag vädjande om att hålla dörren stängd. Det gick inte mer än 5 min innan en kollega kom förbi och högt sa "det finns vissa som irriterar sig på allt".

Ursäkta mig. Jag stör mig inte på allt men på grund av blanka ytor och fikarummets form så ekar ljuden från rummet rakt it i korridoren och vidare in i mitt rum så ljudnivån blir hög och ska jag ha en dräglig arbetsmiljö så måste jag få pepeka detta utan att pekas ut som avdelningens gnällkärring.

Så jag blev lite väl överdrivet ledsen av det hela också vilket fick sin förklaring när jag åt lunch. Jag blev mig själv igen. :)

Lätt störd...

och inte lättstörd :)

Fast ibland känner jag mig lite mentalt störd faktiskt men jag tolkar det som ett normalt drag. Vi kan alla känna oss lite "mindre normala" vissa dagar. Men detta inlägg handlar om hur lättstörd jag är. Jag kan inte stänga ute omgivningen så som vissa andra, välsignade medmänniskor, kan. Vissa verkar ha den egenskapen att kunna skapa en bubbla kring sig och stänga ute brus, oljud, prat och allt annat.
Det kan inte jag, inte alls faktiskt. Jo om jag är riktigt trött kan saker gå mig förbi men det sker i så fall med viss förvåning.

Jag har bytt arbetsuppgifter på mitt jobb, ett karriärdrag jag är mycket nöjd med. Men det fick ske på bekostnad av andra bekvämligheter i mitt liv. Bland annat har jag fått ge upp mitt egna arbetsrum och delar nu mera rum med en kollega. Hon är jättetrevlig och det går bra men det är så svårt att ha telefonmöten/datormöten när det står två till i rummet och pratar högt. Det är också svårt att prata i telefon och koncentrationen ska vi inte ens prata om. Pricken över i:et är fikarummet precis utanför vår dörr.

Så jag hoppas att jag så småningom ska kunna vänja mig. Annars måste jag be chefen om en annan lösning. Den andra bekvämligheten som blivit lidande är att jag har fått gå upp i tid igen så nu är det jobb 5 dagar i veckan som gäller. Ekonomin kommer bli bättre, det kan jag trösta mig med.

Jag väljer att se allt det positiva med mitt nya jobb och det är många aspekter som blivit betydligt bättre så jag är så glad!

Trevlig onsdag!

Vansinnigt trött!

Jag hatar bokföring, jag verkligen hatar det eller i alla fall bankens skitprogram som förstör min bokföring! När det inte funkar, och jag bara känner mig dum får jag 1 panik 2. kroniskt trötthetssyndrom.

Jag har skjutit upp bokföringen länge, för länge. Idag gjorde jag och min sambo en deal. Om han går till körskolan och skriver in sig ska jag bokföra. Så jag började. Jag har fått ihop allt manuellt, alltså suttit och räknat med gammal hederlig miniräknare och det är glasklart vad jag ska betala i skatt och vad jag ska betala i moms och vad jag kan ta ut utan att göra mig bankrutt. Men, det jävla bokföringsprogrammet hos banken suger *censur*.

Nog om det. Jag måste hitta kraft för att kompensera den som försvinner genom negativa saker som detta. Vad har jag gjort idag som ger kraft. Ja mitt i all bokföring inser jag att mitt viktigaste kvittenshäfte är borta men i ivern att hitta detta fick jag ordning på femtielva andra saker, BRA!, jag gick en skön morgopromenad BRA!, jag fikade på fik BRA!, jag sa nej när jag inte orkade träffa kompisar med något halvjobbiga barn för jag för för trött. JÄKLIGT BRA TJEJEN!

Så jag bestämmer att jag ligger på plus och nu ska jag äta choklad.
Hej!

Gott nytt 2014!

Ett nytt år är här och som jag har längtat. Jag kan inte påstå att jag tycker att 2013 var ett bra år. Här kommer min årskrönika!


Början av året präglades mest av mycket arbete. Jag var trött och innerligt trött på kylan och mörkret. Under slutet av mars månad, alltså strax innan påsk blev min bror allvarligt sjuk. Ett tag visste vi inte hur det skulle gå. Han fick allvarliga komplikationer till följd av ett tuff influensa och hans njurar kollapsade. Mitt i detta fyllde min sambo 40 och det var kalas som tack och lov hölls på annan ort. Tiden var jobbig men så väl ljuset som hoppet kom tillbaka och min bror blev sakta men säkert bättre. Han blir aldrig helt bra igen men mår så gott han kan nu.

Under maj månad åkte vi till Yttre Hebriderna i Skottland och jag fick möjlighet att ladda batterierna något. Tack vare denna resa och en något lugn jobbsommar så kunde jag gå utvilad på sommarsemester. Men under sommaren kom jag underfund med vad jag egentligen ville och i mina planer ingick det inte att stanna kvar på min nuvarande tjänst. Jag vill utvecklas! Som ett brev på posten så utlystes det en ny tjänst hos min arbetsgivare och jag sökte och fick den! Jag börjar idag faktiskt, den 1 januari, eller ja. Jag är ledig till den 7:e! :)

Hösten var tung. Jag kände mig inte så uppåt, jag var/är konstant trött och försökte få orken till att räcka till det mest akuta. Nu under julen har det nästan nått sin kulmen. Jag har haft svårt att njuta av julen som jag brukar och jag ville bara att det nya året skulle komma. Anledningarna är flera och en av dem är högst personlig och inte direkt kopplade till jobbet. På ett sätt är det just det men det finns situationer vi inte riktigt själva kan råda över, saker som bara sker och så sitter man helt plötsligt där och har fattat galoppen. Jahopp....Vad gör jag nu? Det är det jag ska fundera över och jag ska ha löst det innan januari är slut för jag bara måste.

Jag kan inte skriva om själva problemet eftersom det involverar flera människor i min närhet och det är mycket känsligt. Men löser jag/vi detta så tror jag att jag kan få en riktigt trevlig vår. Jag löser det. Det vet jag. Eller det löser sig vare sig jag gör något eller inte. Det är ju så livet är. Det lever sitt eget liv ibland.