Äntligen känner jag att jag kommer någon vart med mitt skapande. Jag har gjort flera iakttagelser under de senaste veckorna om saker som kan bromsa mig när jag ska måla mer fritt. För det första försöker jag alltid komma på vad jag ska måla. Man kommer inte på, motivet kommer till oss, och det kan dröja länge. En tavla måste inte bli klar samma dag, det kan ta år.
För det andra målar jag av någon outgrundlig anledning ofta med outspädd färg, genom att späda så kan jag arbeta med laseringar och få betydligt fler dimensioner i mina tavlor. Det var precis vad jag behövde för att komma vidare. I de tunna färgskikten började jag sedan söka efter motiv, eller så blir det inga konkreta motiv, bara färg.
En tredje sak som också påverkar mig är att jag fortfarande vill ha bekräftelse på att det jag gör är fint. Det måste jag släppa på, jag ska måla för min egen skull. Bland de tavlor som jag anser vara mest lyckade är de tavlor som minst kommenteras. Folk förstår dem inte, så vida det inte är någon med lite mer fantasi som fyller i bilder med sina egna visioner, förklaringarna gillar jag aldrig eftersom de aldrig stämmer men det är inte det som det handlar om. Det handlar om hur konst berör oss. Bra konst berör, och det är mindre viktigt om det är konst som gör oss arg, ledsen eller glad.
En av Sveriges mest omdiskuterade konstnärer är Anna Odell som blev rikskänd efter sin fejkade psykos och påföljande vistelse på psykiatrisk klinik. Anna hade tidigare upplevt en riktig psykos och lät oss nu återuppleva den. Detta var hennes examensarbete från Konstfack. Hade hon istället gjort en kort video där hon återberättat sin erfarenhet eller spelat upp den själv hade vi inte alls blivit lika delaktiva i sjukdomen. Vi hade inte varit där. Plötsligt var hela svenska folket där och fick inblick i hur psykiatrin fungerar, eller rättare sagt inte fungerar alls eftersom de inte kunde skilja en riktig psykos från en fejkad. Fortfarande idag, flera år efter, så kan människor fortfarande bli upprörda över hennes konst. De upplever det som provocerande eftersom hon tog resurser i anspråk. Jag skulle tro att folk upplever det som provocerande för att hon slog hål på glaskupan. Vi kan alla hamna där och när vi hamnar där ska du inte tro att det automatiskt blir bra. Du ska inte tro att du förstår vad som händer, eller varför det händer. DU ska inte tro att DOM vet ditt bästa. DU ska inte tro att DU vet ditt bästa.
Jag anser att Anna Odell är en av våra viktigaste och mest inflytelserika konstnärer vi här i Sverige idag. Hon berör alla på något sätt, hon använder sin egen sorg och sina egna upplevelser för att väcka upp känslor inom oss. Ett av hennes senaste verk är filmen Återträffen som jag ännu inte sett. Kanske för att den skrämmer mig. Redan innan jag sett den så väcker den känslor jag helst inte vill veta av. Jag har precis som Anna upplevt hur det är att inte bli bjuden på en klassträff. Anledningen till varför skulle jag väl tro är att de andra delvis är rädda för mig. De vet att jag inte låter vissa komma undan med vad de gjort. Men jag är inte längre arg. Jag orkar inte. de har stulit tillräckligt med energi så det räcker för eoner av tid. Ni får inget mer. Jag blev faktiskt bjuden på den senaste. Men jag gick inte, jag orkade helt enkelt inte. Nästa gång går jag nog.
Så blev det, ofta vet jag inte vad jag ska skriva om. Jag vet inte hur självutlämnade det blir eller hur långt. Denna gång lyckades jag i iallafall med en röd tråd.
Jag är ledig från jobbet nu på förmiddagen. Ska till läkaren och kolla blodsockret då jag misstänker att det varit lite för högt senaste tiden. Har diabetes i familjen så måste hålla koll på det där. Jisses vad jag hatar att vänta på att få gå till doktorn. Tiden kryper fram.
Tjillevippen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar