Skulle tro att jag inte är den enda som längtar efter våren. Men jag gillar också vintern. Jag tycker om att kura ner mig under en filt, sticka galet mycket, pyssla och inte känna social press. För visst är det konstigt, att bo i ett land där så fort det blir lite varmt och sol förväntas att du ska sitta ute. tjoa och tjimma och vara social. Det ska festas sommaren igen och socialiseras tills du är blå. När hösten väl kommer är det mer än en person som drar en lättnadens suck, går hem och drar en filt över sig.
I väntan på nästa vår. Samlar kraft, och laddar batterierna.
Jag är inte riktigt redo för uteserveringar och socialiserande än. Kanske längtade jag inte så mycket ändå. Men jag saknar värmen, jag är garanterat växelvarm, jag fryser ju jämt. Jag myser på under min filt. Mer och mer accepterar jag mina behov. Jag har alltid känt att det varit något fel på mig som inte tycker det är skitkul att festa, att vara med folk jämt och mest ugglar för mig själv men givetvis är det inget som är fel. Jag umgås med få, här ännu färre vänner (men nära) och tar inte lättsamt på relationer. Har du mig där så har du mig verkligen där.
Har rast just nu. Var precis nere i fikarummet. Fick fly fältet då det blir gräsligt många människor där. Särskilt av den sociala sorten "gud vi tre kan ju inte sitta ensamma vid ett bort vi knör in oss här där det redan sitter fullt med folk". Tack. Nej tack. Jag har skrivit om detta förr inser jag nu. Jag orkar bara inte, och det är jävligt OK!:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar