...kommer för min del även trötthet men den är extra påtaglig i år. Jag har tidigare skrivit om min arbetsbelastning på arbetet och det är ingen hemlighet att det alltid är skitmycket att göra. Vad som är tacksamt i sådana lägen är en handlingskraftig chef som är väl insatt i verksamheten och vad de olika arbetsuppgifterna innebär och som har förmågan att göra avvägningar och konsekvensanalyser av beslut.
Min chef kan inget av det. Man ska inte snacka skit om chefen sägs det. Särskilt inte på sociala forum men inga av mina arbetskamrater läser detta allra minst chefen men vad gör man när ingen lyssnar?
När man har en chef man inte har det minsta förtroende för?
Jag biter för tillfället ihop och väljer mina strider. Men stunderna med mikropauser blir fler och fler. Hjärnan orkar inte med och jag känner mig konstant trött. Jag har tidigare skrivit om ventiler, jag har ju ett par sådana. Träning är en och igår kväll blev jag väl påmind om hur viktig den är.
Det kröp i hela kroppen trots tröttheten. Tillslut stannade jag upp och kände efter. Jag är trött i hjärnan inte i musklerna eller hjärtat. Så trots ösregn och mörker snörde jag på mig mina löpardojjor och gav mig ut på 4 km löpning. Det var underbart, hur skönt som helst. Det kändes som regnet hade en renande effekt. Väl ute lovade jag mig att det måste bli minst en runda i veckan nu, jag har ju också min övriga träning.
Ikväll blir det beapass som jag kallar det. Snygging Bea ska få skrika på oss och få oss att pressa oss till vårt yttersta.
Så nu känns det mycket bättre. Förutom att jag får skriva av mig så låter jag hjärnan få fritt spelrum. Jag har sällan ett mål med ett inlägg eller en tanke om vad jag ska skriva om. Jag låter tankarna vandra och så kommer det av sig själv.
Nere öser regnet fortfarande. Solarium vore inte helt fel....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar