Måttligt road...

....efter helgens eskapader. Faktum är att jag inte fått vila upp mig en jäkla sekund på när som mysfika men en kollega som kom förbi och sa hej.

Lördag kväll tillbringades på den i tidigare inlägg omnämnda festen där jag inte kände en käft. Efter att ha överlevt det påtvingade mingeltvågen och hittat en trevlig kille att diskutera japanstudier med gick det okej men innan det stunden infann sig var jag ytterst nära att kasta mig rakt ut genom ytterdörren och skrika rakt ut i luften.

Hatar mingel. I synnerhet påtvingat sådant.

Söndagen gick åt att träffa kompisar och sedan familjekalas med "the special person" som vid närmare eftertanke inte var så spännande och speciell och tack gode gud för att han inte läser min självutlämnande digitala dagbok! Jag försökte igår berätta lite för honom varför jag blir så trött på kvällarna och om HSP men faktum var att han mest tittade skeptiskt på mig och då bestämde jag mig för att han inte är något att satsa på. Personen i fråga måste vara förstående och intresserad av att veta mer. Inte sitta som ett jävla fån i en soffa och säga "jaha".

Men jag överlever, gosse vad jag saknar mig själv och mitt singelliv. Det blir mer av den varan har jag lovat mig själv. Jag längtar efter en höst med bullbak, mys framför levande ljus und so wieter.

Så måttligt road ja, lagom "trevlig" och charmig är jag också. Faktum är att jag blir en riktigt otrevlig typ när jag är stressad och jag får ta tag i det där annars dör jag ensam och omgiven av en massa katter som äter på mina fingertoppar!