Att känna av sinnestämningar

Det är jag ganska bra på. För bra faktiskt. Ibland önskar jag att saker och ting bara kunde gå mig
förbi, men samtidigt måste jag se på min egenskap som en gåva. Det är för många som går och bär på sorg, tunga tankar och konflikter där omgivningen inte märker något.

Ofta händer det, när vi hör om en människa det gått snett för, att människor omkring denna person uttrycker "det hade jag ingen aning om", "jag märkte ingenting", "jag såg ingenting" och så vidare.
Det är både frustrerande och välsignande att umgås med människor som inte känner av känslor, sinnesstämningar och humör på samma sätt som sensitiva.

Det är något särskilt med havet.

Exempelvis är det inte alla dagar jag har lust att visa för hela världen hur jag mår, att jag är trött eller liknande. För en med HSP, eller vad man nu önskar att kalla det, så döljer man inte sånt särskilt lätt. Samtidigt så behöver man vissa dagar då den där frågan, "du hur är det egentligen", man behöver någon som ser.

Vissa personer dränerar mig fullständigt på energi, eller nej vänta, fel av mig!, jag låter den dränera mig på energi. Jag måste lära mig att hantera situationerna på rätt sätt. Jag måste ta tjuren vid hornen och rensa luften med dem (menar inte att det är konflikter), jag måste själv våga ställa frågan "du hur mår du idag egentligen?"

Jag har förstått att det är vissa personer på jobbet som ser mer än andra. En av dem tillbringar jag ganska mycket tid och han känner av mina ups and downs om man säger så. Ärlighet varar väl längst där så frågar han så svarar jag som det är.

Det är ju som det är. Vi får inte låtsas för mycket.