Jag är stort fan av "comfortzones" det vill säga jag utsätter sällan mig själv (frivilligt) för obehagliga eller ansträngande situationer trots att jag vet att de förmodlingen både är lärorika och utvecklande.
Om det beror på en överbeskyddad uppväxt eller rädslan för att misslyckad vet jag inte men jag vet att jag blir lite väl trött på mig själv ibland. Jag vet också att andra inte alls uppfattar mig som så eftersom jag ofta får uppdrag som innebär att jag måste tala inför folk, jag reser mycket och gör en massa andra tokigheter. Men det är bara ena sidan av det. Jag är till exempel alltid mera förberedd än folk tror när jag går upp på scen. Sällan lämnas något åt slumpen så att säga. Scenariona är redan utkristaliserade i min hjärna, i fall någon undrar varför rappa svar förekommer så är de med största sannolikhet inövade! Eller så inte, det mesta löser sig. Jag reser också under väldigt kontrollerade former. Om jag inte reser iväg för att hälsa på någon så är det en svindyr resa all inclusive! :) Men lite tokigheter blir det på vägen. Det är för att jag de senare åren börjat utmana mig själv lite mer. För stagnation är nog något som skrämmer mig mer än att vara trygg.
Jag vill inte ligga på dödsbädden och undra varför jag inte vågade. Men anledningen till att jag ofta inte vågar är för att jag kan fundera ut ett antal scenarion för en situation och sammantaget gör aen bedömning om det är klokt eller inte och i ärlighetens namn tänker jag nog lite för mycket. Ibland är det bara att tuta och köra!
Så jag håller på med ett evighetsprojekt. Min livsbok, grejjer jag ska göra innan jag dör (om jag hinner). I strävan efter äventyr oc utveckling har jag gjort en deal med mig själv. Min strävan ska inte gå ut över relationer med andra människor eller mitt förstånd eller hälsa. De två sistnämnda är ju tajt sammanlänkade men dumdristiska saker ska alltså undvikas och förståndet har att göra med att strävan inte ska bli ett måste, ett absolut kall som innebär att glädjen över upplevelsen går om intet.
Jag tullar nog lite på det där med relationer redan. Det finns en sak jag vill göra som jag vet kanske inte går hem i alla läger men so what? Jag är född in iden egotrippade generationer. Jag lever för mig själv inte genom andra. Men det inte sagt att jag inte ska ta hänsyn till andra men mina drömmar och mål ska inte stå åt sidan för att göra någon annan glad. Jag har levt för länge så och jag är jävligt trött på det!
I boken skriver jag ner allt jag vill hinna göra. Den kan vara allt från att smutta på en cuba libre i Havanna till att gå över daggtäkta hagar barfota eller läsa Shakespears samlade verk. Just nu är Shakespear största utmaningen om jag ska vara ärlig. Under varje punkt har jag lämnat rum för att kunna skriva ner upplevelsen för varje tillfälle.
På något sätt blir det mer verkligt på pränt än i tanke.
Tänk på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar