Prestationer!

Vad som sägs vara kännetecknande för känsliga människor är att de nödvändigtvis inte tycker om att stå i centrum och lätt kan bli nervösa och prestera mycket dåligt om de är iakttagna. Jag är väl inget undantag bortsett från vissa situationer.

Jag kan ge många exempel på situationer där jag förväntas prestera när andra tittar på och misslyckas när så in i norden. Ofta har jag funderat på vad sjutton jag sysslar med och varför det känns som hela min kropp blir förlamad och jag bara inte vill. Jag vill inte att alla tittar på mig, jag vill inte tävla och jag vill bara vara IFRED och göra det jag ska SJÄLV!

Jag spelar fiol, eller rättare sagt, håller på och lär mig spela fiol. Jag spelar i princip aldrig när någon annan lyssnar utan när jag är hemma själv och med sordin. Måste jag spelar när min kille är hemma, ja fy fan jag väcker de döda so to speak! Jädrans vad det gnisslar och gnyr falskt. Sen när han gått så låter det helt okej. Hemligheten bakom en ren ton är stråkdraget och är man nervös eller obekväm hörs det.

Av samma anledning slutade jag med bågskytte för det var lite svårt att skjuta själv....och så gillade jag inte en av typerna i föreningen. Förresten gillande jag inte föreningen, alls.

Jag är faktiskt (!) ganska bra på att snacka inför människor men det är för att jag har fattat att de aldrig vet vad man ska säga alltså vet de inte vad man missar själv, babbla på bara det går bra ändå!

Jag är inte en tävlingsmänniska, jo visst hade det varit coolt att vinna OS-guld men ändå, att tävla är inte min sak. Såvida jag inte gör det inkognito och hur jäkla ofta gör man det?

Jag pratade om detta med min pappa. Om det är så att jag ärvt detta drag så är det från far min. Han har tränat och tävlat på elitnivå inom boxning under ungdomens dagar i Danmark. Hans tränare brukade säga till honom "Om du boxas i ringen som på träningen finns det ingen som kan röra dig". Men han har samma tävlingsnerver som mig så det gick inte alltid som planerat.

Och nej det går inte tävla i bågskytte om man plötsligt drabbas av nervös tarm och måste skita...funkar bara inte. Så jag tar min båge och tavla och går ut i skogen. Men nu måste jag erkänna att det var jävligt länge sen,

Ne farsan jag kommer hem snart för att skjuta lite med dig.

Synd att far inte läser detta för precis som med mycket annat föredrar jag att vara inkognito och inte ens mina närmsta vänner känner till denna blogg....bäst så kanske eller så får de veta i sinom tid.

Sweet dreams...