..och jag får svar på mina frågor om mig själv. Jag visste inte ens om att jag hade så många frågor inom mig innan jag fick svaren. Konstigt men sant. Det är snarare en gnagande känsla, oro, tecken från andra att jag är annorlunda, att jag inte riktigt passar in i det mönster de flesta så väl förlikar sig med.
När jag sen får veta att jag är fullständigt normal och att många andra med mig känt likadant och gått med samma känsla, tvivel och funderingar så växer också insikten om att jag och andra måste nå ut med mer information om detta ämne Om vårt släktdrag, vår känslighet.
Det är okej att vara känslig, be andra förstå. Det är okej att inte alltid orka med alla runt omkring dig, för din egen skull slut dig för en stund. Det är okej att stänga in dig i ett mörkt rum och sova en stund, för du orkar så mycket mer i längden.
Jag känner mig säkrare på mig själv, lugnare och framför allt mycket mer harmonisk. Jag bejakar mina känsliga sidor, tillåter mig att stå på den känslomässiga avgrundens djup, tillåter mig att drömma mig bort.
Jag har alltid haft svårt för andra personers känslor, reaktioner och mina egna känslor. de är så påtagliga och inträngade. Deras känslor blir mina. Deras sorg min, deras glädje min. Undantagen finns dom med.
Jag drivs lätt med i känslostormar men visar dom sällan. Jag släpper ogärna någon inpå mig till mitt innersta. När det gäller den sista punkten har jag en bit kvar. Men jag vill också ha det så. Det är inte allt jag vill att alla eller få för den delen också ska veta om. Vissa saker kan man gott hålla för sig själv och det behöver absolut inte handla om mörka sidor eller galna tankar. Något vill jag ha för mig själv. Något som bara jag har. Men det lyser väl igenom ändå antar jag, man ska inte inbilla sig att man kan dölja sig själv för mycket för omvärlden. Teoretiskt sett stöter jag på en högkänslig person ganska ofta. De snappar upp mer än vad man tror. Även om jag är en själv slutar jag aldrig förvånas över andra personers förmåga att sätta fingret på precis det där lilla som man trodde ingen annan såg eller förstod.
Så en dag står man där alldeles naken. Jag föreställer mig det som en befriande känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar