Senvår, snart sommar!

Dagarna flyger iväg och förbi men jag njuter. Nu har jag fått nycklarna till min lägenhet och tokrenoveringen är igång. Jag har skrapat bort 71 år av tapethistoria, ända in till betongen. Jag har släpat paket med golv från ikea

och hem bara för att konstatera att det fanns ett trägolv under två lager av linoliummattor, tillbaka med golvet till ikea  igen. Jag är trött i kroppen men på ett skönt sätt. Detta är rena terapiarbetet och så jävla skönt rent ut sagt. Skiten är bortskrapad. Nu ska jag fixa väggarna precis som jag vill ha dem. 

Det bästa av allt. På lördag är det dejt på g med en riktigt skitgo kille. Redan? Ja redan! Om han är så bra som jag tror han är så är det inget som ska missas! 

Gudars...

Det är mycket nu men om mindre än en vecka går flyttlasset. Jag både ser fram emot flytten och bävar. Det kommer bli skönt och jobbigt på samma gång. Jag känner mig helt ok vissa dagar och vissa inte. Men det är ju detta beslut jag ett tag gått och funderat på. Det är här jag är nu. 

Jag har gjort ett val och ännu har jag inte ångrat det. Jag känner hopp och tillit till och för mig själv. Jag är närmare mina mål i livet än någonsin. 

Jag tror det är dags att ta fram min lilla bok " min tid på jorden" och skriva lite i fen. Fylla på med fler drömmar. Jag andas lättare, ler mer. Men ibland, som på dagens fika då jag såg en kollega som snart ska bli far, kom det över mig att det är en bit kvar. 

Men då måste jag komma ihåg att stanna upp, andas och intala mig själv att stressen och sorgen är mina värsta fiender. 

De har fått ta alldeles för stor plats i mitt liv de senaste åren. Det är bra nu. Det är dags att jag blir kompis med mig själv. 

Ps. Träning ikväll med sötkörven. Det ska böi förbannat trevligt. Ögongodis på gymmet är aldrig fel. 

Vad hård jag är mot mig själv

Fick en liten tillsägelse av en god vän idag. I all välmening. Men jag tog det hårt och förebrådde mig själv väldigt mycket. Jag borde veta bättre. Jag borde vara bättre. Men i dessa dagar kanske jag inte kan vara det? Det är kanske lite väl mycket begärt av mig själv?

Det är de senaste dagarna som verkligheten har börjat komma ifatt mig. När tröttheten har slagit till med full kraft. Då stunderna jag bara stirrar på skärmen och undrar hur jag ska orka igenom dagen blir allt fler. Jag längtar till helgen och framför allt till vilan. Så jag tog ett jobbigt beslut och berättade för mina föräldrar att jag inte hinner hem i helgen. Det blir för stressigt med allt. Det är fortfarande massor av saker som måste ordnas inför flytten.

Jag är en ingen superkvinna även om jag gärna vill tro det. Jag får bara försöka vara.

Livet liksom

Ja livet, tänker jag. Det rullar på. Jag längtar till mig nya lägenhet. Längtar efter att få spackla, måla och pyssla. Längtar efter mitt alldeles egna hem.

Jag planerar, beställer, arrangerar och grejjar för fullt. Mitt i allt detta undrar jag vart sorgen tog vägen. Tränger jag bort den? Eller har jag burit den så länge att det nu får vara nog?

De senaste åren har jag inte allt för sällan drömt att jag hamnar inne på toaletter eller utedass där skiten bara väller upp ur golvet. Det är riktigt äckligt och symboliken är tydlig. I förrgår natt drömde jag att det bara vällde upp kristallklart vatten över golvet. Jag känner mig lättare än på länge, lättad.

Jag behöver inte längre bära den här sorgen själv, eller kanske ens bära den alls. Jag har fått nya möjligheter och perspektiv på tillvaron.

Inte så jävla HSP men vadå.

Livet ja.

arg idag

Idag har jag stundtals varit riktigt heligt förbannad. Det är väl en av faserna antar jag. För att inte göra en favorit i repris får jag hålla mig lite mer kontrollerad denna gång jag skriver.

Men jag känner mig lurad på konfekten lite grann. Hur sjutton ska jag hitta energi och ork att starta om igen och hitta någon innan jag blir helt jävla infertil. Alltså tack så jävla mycket! Kunde han åtminstone inte gjort mig tjänsten och gjort slut tidigare? Det är skit, riktigt jävla skit faktiskt.

Jag riskerar nu att få bli utan det jag drömt så mycket om de senaste åren. Mycket av detta kan också skyllas på mig själv. Jag borde stuckit tidigare helt enkelt men gjorde inte det.

Nåja, skorpioner har alltid en plan B, så även jag och så även denna gång. Jag kan väl åtminstone vänta med att börja dejta tills jag flyttat. Men jag hatar att dejta, fy tusan vad jag avskyr det. Så vad gör jag? Skit samma. Det löser sig säkert. Det är för jävla sent för att blogga och jag har ätit för lite idag.

Note to my self, Sluta baka Martins "pain the fucking martin" bröd för de tar en jävla evighet och även om du är singel så ska du ta mig tusan inte sitta hemma och vänta på att ett jävla surdegsbröd blir klart.

Svordomsrekord

Godjävlanatt

Att gå vidare

Jag har precis raderat mitt förra inlägg. Jag spydde en del galla över mitt ex och vårt förhållande men så kan jag inte hålla på. Det är inte schysst vare sig mot honom eller mot mig själv. Saker och ting är om de är, det är inte allt jag kan ändra eller rå på. Jag får släppa och gå vidare.

Just nu är det mycket fokus på inredning och möbler. Jag försöker få mina slantar att räcka till allt. Det ska gå. Allt går. Det är bara fantasin som sätter gränser.

På tal om fantasi så måste jag komma i gång med mitt måleri igen snart. Det är en ventil som fått ligga på is de senaste två veckorna. Jag känner också snart för att ta upp fiolen igen. Livet kommer tillbaka, sakta men säkert. Idag kunde jag springa med god fart på löpbandet och jag hade ork kvar till styrketräningen efteråt. Annars har fysisk ansträngning präglats av andfåddhet och hjärtklappning. Det är som att hjärtat inte orkar med två ansträngande aktiviteter samtidigt, motion och sorg.

Imorgon ska jag börja dagen med en lång promenad. Kanske svänga förbi en loppis? Sen blir det Instagramjobb, illustrationsjobb och möbelrenovering.

natti natt du sköna fredag

(vilket egentligen var en skitdag på alla sätt och vis men nu ska vi vara positiva här, hej o hå!)