Arg...

Jag tänkte skriva ett inlägg om en forskares bok om vårt behov av diagnoser och GPs efterföljande intetsägande recension men jag blev bara arg och låter därför bli.

Jag skriver om något annat. Som mitt arbete med mig själv och släppa ilskan. Nummer ett är att inte bli ilsk (allt för ofta) och därmed undvika saker och situationer som gör mig ilsk. Jag cyklar inte så ofta numera...

Mycket av min energi går åt att vara på "hugget" och beredd på motangrepp. Få personer är så rappa i käften och jag och blir sällan handlingsförlamade i konflikter. Men till saken hör den att jag reagerar med en god portion aggressivitet. "ett steg närmare och jag klipper för f-n" är det jag inte säger men troligen sänder ut signaler om. Så det borde jag jobba med lite. Jag undrar ofta varför människor i min omgivning beskriver mig som hetsig och arg, jag är ju egentligen snäll...eller?

Så nu är jag arg igen...på mig själv mest. Men detta tar så mycket energi från mig och jag vet vad detta bottnar i. Konstant mobbning sen jag var 6 år tills jag blev 16 och en låg självkänsla. Att hela tiden få stryk ger ett härdat och hårt skal. Kan vara bra ibland men så jävla sällan att det inte är till glädje.

Jag vill hellre vara som en aladåb!

Nej, släpp garden tjejen. det är ingen som vill slå dig längre. Inte vad jag vet av i allafall :).
Ingen som vågar hö hö hö

Imorgon är en annan dag...

Jag har för vana att oftast se fram emot kommande händelser. "Imorgon ska jag", "bara detta blir överstökat ska jag njuta" und so weiter.

Inatt drömde jag att jag satt på ett dass (!) och tittade ut genom en skir spetsgardin. Det var mörkt och regnade lite ute och det var juli. Jag förfasades nästan över att det redan var juli och sommaren var i full gång. Eftersom jag ännu inte har semester så ser jag fram emot sommaren från vecka 30.

Det är ju helt galet. Sommaren är här nu och har så varit för en tid. Känslan jag fick i min dröm var att jag måste stanna upp, njuta av att vara här och nu för innan jag vet ordet av det så är sommaren över. Jag kommer på mig själv med att längta efter nästa vår, det gör jag ofta. Men våren är min favorittid, det är då jag börjat påta i jorden och allt det "göttiga" är framför oss.

Men jag måste kanska leva lite mera även i sommaren, hösten och vintern. Utan dessa vore våren inte så härlig som den är.

Sen kan det faktiskt vara stressigt att hela tiden leva i nuet. Man ska alltid vara på allerten och "ta in", "njuta" och "stanna upp och förundras". Fasiken. Ska jag göra det hela tiden blir inget gjort. Men som med allt annat så blri det vad man gör det till. Jag får välja mina stunder, jag råder över mig själv och jag är fri. Det är mer än vad andra är.

Oftast är det tacksamhet vi förringar mest. Var tacksam över det du har. Försök hitta något varje dag du kan känna glädje över. Även de dagar livet känns som motigast och svårast. Det är detta lilla mantra som längre fram kan bli avgörande för hur man kommer ur en svacka, hur obetydlig den ändå kan verka för dagen. Det handlar om att ändra beteende och inställning. Det är min akilleshäl. Jag måste släppa garden och sluta vara på vakt.

 

Blunda ett slag innan

Oddsen är på min sida

Jag måste släppa min eldvakt fri

ikväll

dagar i trötthetens tecken

Ibland är jag så trött när jag vaknar att till och med mina fotsulor är trötta. Om det beror på att jag ligger och spänner mig natten igen eller bara är genomtrött vet jag inte men en sak vet jag. Det är frustrerande. Sommartid är tiden då jag vaknar upp, blir pigg, producerar, sprudlar och ger energi. Nu känns det tvärtom i kroppen fast knoppen vill mer.

Just nu är jag lite extra trött på grund av getingstick. Men då får jag varva ner ytterligare. Jag har lite svårt för att finna orden idag och jag orkar inte läsa så mycket. Jag nöjer mig med en Boye novell om kvällen.

Jag har nu jobbar mina sista fredagar på ett år. Nu väntar jobb en dag i veckan med egna firman. Det ska bli roligt. Hoppas jag får sålt lite illustrationer och foton. Annars blir jag pank! :)
Tog en liten förmiddagspaus från jobbet. Gick ner i fikarummet men för tredje dagen i rad vände jag direkt och gick upp igen. Just nu sker ombyggnationen "förbättring till det sämre". Bara tanken på att vi ska bli nästan dubbelt så många som ska trängas på mindre yta än tidigare känns inte bra. Jag behöver lite lugn och ro på rasterna och jag blir vansinning på kollegor som måste prata jobb på lunchen. I det universum vi lever i och de kan inte komma på ett enda samtalsämne förutom jobb?

Jag säger det då bara. Denna institution är förödande för kreativiteten. Tur att jag ser ljuset i tunneln.

Nope, har en dejt med Försvarsmakten, måste kila. Inte poppis att komma försent.

CU

Kalas...

Kalas är lagom kul tycker jag. Man ska vara lagom många, kalaset ska vara lagom långt och lagom långt bort. I helgen var det ett lagomkalas, studentkalas närmare bestämt, hemma hos mor och far.

Jag har nu insett efter lite tid att även min far är högsensistiv. Han blir ofta helt tyst vid den här typen av tillställningar och drar sig gärna undan. Det blir inte bättre av att mamma högt deklarerar att han är sur. Sorry mamma men du är verkligen inte bra på att läsa människor....

Jag frågade pappa vad som var fel och han hade vädligt svårt att sätta ord på hur han kände sig. Tillslut sa han att han inte kände sig hemma i sällskapet och poletten trillade ner! Det är precis så jag kan känna. Jag känner att det blir för mycket stoj stök och jag orkar inte med. Jag orkar inte socialisera mig och känner mig utanför. Ibland dock så blir jag bara förnöjt tyst och sitter och iakttar andra i lugn och ro så det är olika det där.

Jag försökte i allafall få pappa till att förstå att det inte är något konstigt alls utan om han måste dra sig undan ett tag så ska han göra det. Jag tog undan honom en stund och så tittade vi lite på hans fjärilar och så visade jag honom lite tips och trix på facebook. En kort och välbehövlig paus för så väl far som dotter.

Kvällens kakafoni

Har ni någon gång varit i tropikerna? Suttit, stilla och upplevt hur kvällens ljud växer sig allt starkare? Hur cikadorna tar vid och låter som tjutande, vibrerande köksmaskiner, hur aporna sjunger in nattens lov? Ljuden som stundtals är helt öronbedövande, överväldigande och tar andan ur er. 

Jag har varit där. Jag har suttit uppe i ett träd, tittat på klockan och känt cikadornas trummande från sexsnåret och framåt. Jag ville inte hem. 

Jag längtar tillbaka. Galet mycket. Jag sitter och blädrar genom guideböcker och fotoreportage. Jag föreställer mig bergens solvarma skrovliga yta och den torra spröda vegetationen. Jag föreställer mig stumma ben på väg uppför ett högt och obarmhärtigt berg som säger "ta mig för vad jag är här

kan du inte föreställa dig". Jag fortsätter uppför med kruttorr hals och ömmande rygg, för varje steg reser jag längre in i mig själv.

Jag dras till världens ytterligheter men hör jag hemma någonstans är det bland karga berg, vegetationslösa sluttningar och öppna vyer. Det är där jag finner det rena och enkla. Det är där min hjärnas ständiga kakafoni tystar inför det stora....

För många järn i elden?

Ja det är en fråga jag ställer till mig själv mer eller mindre dagligen. Igår funderade jag hur man kunde få mera fritid. Svaret blev sov mindre. Som vi alla vet är det inte ett särskilt bra tips för oss som behöver vår vila mer än andra. Att trakassera sitt sinne med hobbies av diverse slag är inte heller att rekommendera, i allafall inte för många hobbies.

Mitt "problem" är att jag är så vetgirig. Jag vill så mycket. Sen vet jag även vad jag ska sålla bort. Det finns vissa saker som är mig totalt egalt och som jag varken ägnar till eller tankekraft åt. Det är till exempel dividerande om väder (gör jag det så lite på att jag gör det pliktskyldigast) med mera. Om en diskussion inte leder någon vart, räkna med att jag klipper av. Varför fortsätta? Jag bråkar helt inte heller med människor, jävla slöseri med energi. Jag väljer (tyvärr) en enklare väg ut. Jag klipper av igen men mer ordentligt så folk fattar vem de har att göra med och vad som händer om de fortsätter att tjafsa (d v s de kommer inte vinna diskussionen).

Men nog om det. Jag borde i allafall börja med att antingen avsluta projekt eller lägga ner dom. De hänger över mig ibland.

Jag borde klippa av några mina projekt!

Länge sen jag skrev, mycket händer!

Nu är jag hemma igen från vår resa. Vad jag behövde denna resa! Det anade jag inte förräns jag var iväg. Jag rekommendera starkt att resa till platser där man tvingas "koppla bort sig" det vill säga där det inte finns tillgång till internet, teveapparater, radio och liknande.

Ingen mail, ingen tv, inga nyheter och inga samtal. Bara vi och Yttre Hebriderna.

Platserna vi besökte var fantastiska. Jag kommer lägga upp några talande bilder i nästa inlägg. Jag hoppas på regn på söndag så det blir en innedag med pyssel. Då får jag tid.

Vi vandrande, åt gott, lärde oss massor och framför allt fick jag koppla av, koppla bort och jag fick massor av inspiration. Jag vet nu vad jag vill. Jag fick tid att fundera.

Jag har insett att mina drömmar kräver en del omvälvande förändringar. Framför allt vad gäller jobb och jag får vara beredd på att det kommer kosta mig en del i vad gäller inkomst men pengar gör oss inte lyckligare men de underlättar. Jag får lägga om mitt liv helt enkelt. Skära ner på äta ute och tjusiga viner! :)

Jag är taggad för att starta jobba med mitt eget ju i juli men det blir på deltid till att börja med. Sen ska jag söka lite jobb men det är en längre process och för just ett av jobben krävs det att jag läser in lite kurser och annat på fritiden så jag har även påbörjat den processen. hepp hepp!

Det ska finnas tid för allt så för att inte bränna ut mig på vägen så måste jag lägga in tid för avkoppling och reflektion i schemat. Det krävs för att komma framåt.

Jag hinner fundera en hel del över detta när jag rensar ogräs. Vi har nämligen väldigt mycket av den sorten. Det var ju tur, jag har många tankar också. Och de måste sorteras.

CU

Kom ihåg.

You are gorgeous!