Kvällens kakafoni

Har ni någon gång varit i tropikerna? Suttit, stilla och upplevt hur kvällens ljud växer sig allt starkare? Hur cikadorna tar vid och låter som tjutande, vibrerande köksmaskiner, hur aporna sjunger in nattens lov? Ljuden som stundtals är helt öronbedövande, överväldigande och tar andan ur er. 

Jag har varit där. Jag har suttit uppe i ett träd, tittat på klockan och känt cikadornas trummande från sexsnåret och framåt. Jag ville inte hem. 

Jag längtar tillbaka. Galet mycket. Jag sitter och blädrar genom guideböcker och fotoreportage. Jag föreställer mig bergens solvarma skrovliga yta och den torra spröda vegetationen. Jag föreställer mig stumma ben på väg uppför ett högt och obarmhärtigt berg som säger "ta mig för vad jag är här

kan du inte föreställa dig". Jag fortsätter uppför med kruttorr hals och ömmande rygg, för varje steg reser jag längre in i mig själv.

Jag dras till världens ytterligheter men hör jag hemma någonstans är det bland karga berg, vegetationslösa sluttningar och öppna vyer. Det är där jag finner det rena och enkla. Det är där min hjärnas ständiga kakafoni tystar inför det stora....