Jag är stort fan av "comfortzones" det vill säga jag utsätter sällan mig själv (frivilligt) för obehagliga eller ansträngande situationer trots att jag vet att de förmodlingen både är lärorika och utvecklande.
Om det beror på en överbeskyddad uppväxt eller rädslan för att misslyckad vet jag inte men jag vet att jag blir lite väl trött på mig själv ibland. Jag vet också att andra inte alls uppfattar mig som så eftersom jag ofta får uppdrag som innebär att jag måste tala inför folk, jag reser mycket och gör en massa andra tokigheter. Men det är bara ena sidan av det. Jag är till exempel alltid mera förberedd än folk tror när jag går upp på scen. Sällan lämnas något åt slumpen så att säga. Scenariona är redan utkristaliserade i min hjärna, i fall någon undrar varför rappa svar förekommer så är de med största sannolikhet inövade! Eller så inte, det mesta löser sig. Jag reser också under väldigt kontrollerade former. Om jag inte reser iväg för att hälsa på någon så är det en svindyr resa all inclusive! :) Men lite tokigheter blir det på vägen. Det är för att jag de senare åren börjat utmana mig själv lite mer. För stagnation är nog något som skrämmer mig mer än att vara trygg.
Jag vill inte ligga på dödsbädden och undra varför jag inte vågade. Men anledningen till att jag ofta inte vågar är för att jag kan fundera ut ett antal scenarion för en situation och sammantaget gör aen bedömning om det är klokt eller inte och i ärlighetens namn tänker jag nog lite för mycket. Ibland är det bara att tuta och köra!
Så jag håller på med ett evighetsprojekt. Min livsbok, grejjer jag ska göra innan jag dör (om jag hinner). I strävan efter äventyr oc utveckling har jag gjort en deal med mig själv. Min strävan ska inte gå ut över relationer med andra människor eller mitt förstånd eller hälsa. De två sistnämnda är ju tajt sammanlänkade men dumdristiska saker ska alltså undvikas och förståndet har att göra med att strävan inte ska bli ett måste, ett absolut kall som innebär att glädjen över upplevelsen går om intet.
Jag tullar nog lite på det där med relationer redan. Det finns en sak jag vill göra som jag vet kanske inte går hem i alla läger men so what? Jag är född in iden egotrippade generationer. Jag lever för mig själv inte genom andra. Men det inte sagt att jag inte ska ta hänsyn till andra men mina drömmar och mål ska inte stå åt sidan för att göra någon annan glad. Jag har levt för länge så och jag är jävligt trött på det!
I boken skriver jag ner allt jag vill hinna göra. Den kan vara allt från att smutta på en cuba libre i Havanna till att gå över daggtäkta hagar barfota eller läsa Shakespears samlade verk. Just nu är Shakespear största utmaningen om jag ska vara ärlig. Under varje punkt har jag lämnat rum för att kunna skriva ner upplevelsen för varje tillfälle.
På något sätt blir det mer verkligt på pränt än i tanke.
Tänk på det!
Jag kan flyga
tisdag 18 februari 2014
onsdag 12 februari 2014
Att lite sol kan göra så mycket!
Skulle tro att jag inte är den enda som längtar efter våren. Men jag gillar också vintern. Jag tycker om att kura ner mig under en filt, sticka galet mycket, pyssla och inte känna social press. För visst är det konstigt, att bo i ett land där så fort det blir lite varmt och sol förväntas att du ska sitta ute. tjoa och tjimma och vara social. Det ska festas sommaren igen och socialiseras tills du är blå. När hösten väl kommer är det mer än en person som drar en lättnadens suck, går hem och drar en filt över sig.
I väntan på nästa vår. Samlar kraft, och laddar batterierna.
Jag är inte riktigt redo för uteserveringar och socialiserande än. Kanske längtade jag inte så mycket ändå. Men jag saknar värmen, jag är garanterat växelvarm, jag fryser ju jämt. Jag myser på under min filt. Mer och mer accepterar jag mina behov. Jag har alltid känt att det varit något fel på mig som inte tycker det är skitkul att festa, att vara med folk jämt och mest ugglar för mig själv men givetvis är det inget som är fel. Jag umgås med få, här ännu färre vänner (men nära) och tar inte lättsamt på relationer. Har du mig där så har du mig verkligen där.
Har rast just nu. Var precis nere i fikarummet. Fick fly fältet då det blir gräsligt många människor där. Särskilt av den sociala sorten "gud vi tre kan ju inte sitta ensamma vid ett bort vi knör in oss här där det redan sitter fullt med folk". Tack. Nej tack. Jag har skrivit om detta förr inser jag nu. Jag orkar bara inte, och det är jävligt OK!:)
I väntan på nästa vår. Samlar kraft, och laddar batterierna.
Jag är inte riktigt redo för uteserveringar och socialiserande än. Kanske längtade jag inte så mycket ändå. Men jag saknar värmen, jag är garanterat växelvarm, jag fryser ju jämt. Jag myser på under min filt. Mer och mer accepterar jag mina behov. Jag har alltid känt att det varit något fel på mig som inte tycker det är skitkul att festa, att vara med folk jämt och mest ugglar för mig själv men givetvis är det inget som är fel. Jag umgås med få, här ännu färre vänner (men nära) och tar inte lättsamt på relationer. Har du mig där så har du mig verkligen där.
Har rast just nu. Var precis nere i fikarummet. Fick fly fältet då det blir gräsligt många människor där. Särskilt av den sociala sorten "gud vi tre kan ju inte sitta ensamma vid ett bort vi knör in oss här där det redan sitter fullt med folk". Tack. Nej tack. Jag har skrivit om detta förr inser jag nu. Jag orkar bara inte, och det är jävligt OK!:)
tisdag 11 februari 2014
kaffe!
Försöker komma igång med mina morgonrutiner igen vad gäller morgonpromenader. Börjar bra, begynnande ryggskott. Av förklaringa skäl blev dagens promenad något kort.
Oviktigt inlägg. Allt behöver inte vara så jävla allvarligt jämt! :)
måndag 10 februari 2014
Jag behöver nog skriva av mig...
Jag läser just nu en bok av Linus Jonkman, Introvert -den tysta revolutionen. Jag sitter mest och fnissar och nickar igenkännande. Tänk att jag inte kommit på dessa saker själv. I mångt och mycket är jag extrovert men nästan lika ofta om inte oftare introvert. Jag är mitt i mellan eller så är jag introvert fast jag lärt mig att vara extrovert när det "passar".
Jonkman tar ofta upp hur samhället ser ut, att vi förväntas vara extroverta, vara på vara med och tycka det är så jävla kuuuul med fest! Som han skrev. Det är förfesten som är roligast. Utgång är inte att tänka på för mig. Jag kan inte gå in i en festlokal med hög musik. Hjärnan får överlag och jag hamnar i ett hörn. Där trivs jag bäst och jag hatar när folk ska dra ut mig på dansgolvet.
Fram tills nyligen erkände jag inte att jag hatar att dansa, och då menar jag dansa till hopplöst smaksombakmusik på uteställen. Jag menar inte baletten som jag älskar. Det blir liksom bara inte bra. jag hänger hellre på en mysig pub och njuter i lugn och ro av en god öl. Kommer någon klängig jäkel fram kan jag alltid ta upp någon av mina drypande avvisande kommentarer. Nej tack farfar...typ.
Jonkman lyfter fram de positiva sidorna med att vara introverta och det är då man förstår att vi behöver både och. Vi behöver mångfald. Men vi behöver inte fler extroverta som behandlar introverta som ufon. Att konstant vara på orkar inte alla. Inte jag i allafall.
Jag smygläste en bekants blogg här om dagen. Det stod där att hon var en sån som inte kunde leva ensam, som inte trivdes ensam. Hon bröt också helt och hållet i hop när hennes ex bröt med henne. I min värld är hon ett ufo. Jag blir så klart ledsen om jag blir dumpad men jag gör mig aldrig så beroende av någon. Jag klarar mig fint själv samtidigt som jag verkligen njuter av andra människors sällskap, när jag har laddat inför det och känner för det. Annars fnular jag runt själv och är glad för det. Vi är alla olika, inget är rätt inget är fel. Vi måste acceptera varandra sidor och våga prata mera med varandra.
Om någon som är introvert verkar avvisande så beror det nödvändigtvis inte på att personen ogillar dig. Det kan hända att du faktiskt stör (vi brukar grotta in oss i något rejält och har svårt att ta upp tråden igen) och vi är lite spontanta med betoning på lite. Fråga istället.
På köpet är jag HSP vilket inte är samma sak fast vissa likheter finns. Min hjärna är konstant på. Lev med det säger jag bara.
Jonkman tar ofta upp hur samhället ser ut, att vi förväntas vara extroverta, vara på vara med och tycka det är så jävla kuuuul med fest! Som han skrev. Det är förfesten som är roligast. Utgång är inte att tänka på för mig. Jag kan inte gå in i en festlokal med hög musik. Hjärnan får överlag och jag hamnar i ett hörn. Där trivs jag bäst och jag hatar när folk ska dra ut mig på dansgolvet.
Fram tills nyligen erkände jag inte att jag hatar att dansa, och då menar jag dansa till hopplöst smaksombakmusik på uteställen. Jag menar inte baletten som jag älskar. Det blir liksom bara inte bra. jag hänger hellre på en mysig pub och njuter i lugn och ro av en god öl. Kommer någon klängig jäkel fram kan jag alltid ta upp någon av mina drypande avvisande kommentarer. Nej tack farfar...typ.
Jonkman lyfter fram de positiva sidorna med att vara introverta och det är då man förstår att vi behöver både och. Vi behöver mångfald. Men vi behöver inte fler extroverta som behandlar introverta som ufon. Att konstant vara på orkar inte alla. Inte jag i allafall.
Jag smygläste en bekants blogg här om dagen. Det stod där att hon var en sån som inte kunde leva ensam, som inte trivdes ensam. Hon bröt också helt och hållet i hop när hennes ex bröt med henne. I min värld är hon ett ufo. Jag blir så klart ledsen om jag blir dumpad men jag gör mig aldrig så beroende av någon. Jag klarar mig fint själv samtidigt som jag verkligen njuter av andra människors sällskap, när jag har laddat inför det och känner för det. Annars fnular jag runt själv och är glad för det. Vi är alla olika, inget är rätt inget är fel. Vi måste acceptera varandra sidor och våga prata mera med varandra.
Om någon som är introvert verkar avvisande så beror det nödvändigtvis inte på att personen ogillar dig. Det kan hända att du faktiskt stör (vi brukar grotta in oss i något rejält och har svårt att ta upp tråden igen) och vi är lite spontanta med betoning på lite. Fråga istället.
På köpet är jag HSP vilket inte är samma sak fast vissa likheter finns. Min hjärna är konstant på. Lev med det säger jag bara.
På väg
Äntligen känner jag att jag kommer någon vart med mitt skapande. Jag har gjort flera iakttagelser under de senaste veckorna om saker som kan bromsa mig när jag ska måla mer fritt. För det första försöker jag alltid komma på vad jag ska måla. Man kommer inte på, motivet kommer till oss, och det kan dröja länge. En tavla måste inte bli klar samma dag, det kan ta år.
För det andra målar jag av någon outgrundlig anledning ofta med outspädd färg, genom att späda så kan jag arbeta med laseringar och få betydligt fler dimensioner i mina tavlor. Det var precis vad jag behövde för att komma vidare. I de tunna färgskikten började jag sedan söka efter motiv, eller så blir det inga konkreta motiv, bara färg.
En tredje sak som också påverkar mig är att jag fortfarande vill ha bekräftelse på att det jag gör är fint. Det måste jag släppa på, jag ska måla för min egen skull. Bland de tavlor som jag anser vara mest lyckade är de tavlor som minst kommenteras. Folk förstår dem inte, så vida det inte är någon med lite mer fantasi som fyller i bilder med sina egna visioner, förklaringarna gillar jag aldrig eftersom de aldrig stämmer men det är inte det som det handlar om. Det handlar om hur konst berör oss. Bra konst berör, och det är mindre viktigt om det är konst som gör oss arg, ledsen eller glad.
En av Sveriges mest omdiskuterade konstnärer är Anna Odell som blev rikskänd efter sin fejkade psykos och påföljande vistelse på psykiatrisk klinik. Anna hade tidigare upplevt en riktig psykos och lät oss nu återuppleva den. Detta var hennes examensarbete från Konstfack. Hade hon istället gjort en kort video där hon återberättat sin erfarenhet eller spelat upp den själv hade vi inte alls blivit lika delaktiva i sjukdomen. Vi hade inte varit där. Plötsligt var hela svenska folket där och fick inblick i hur psykiatrin fungerar, eller rättare sagt inte fungerar alls eftersom de inte kunde skilja en riktig psykos från en fejkad. Fortfarande idag, flera år efter, så kan människor fortfarande bli upprörda över hennes konst. De upplever det som provocerande eftersom hon tog resurser i anspråk. Jag skulle tro att folk upplever det som provocerande för att hon slog hål på glaskupan. Vi kan alla hamna där och när vi hamnar där ska du inte tro att det automatiskt blir bra. Du ska inte tro att du förstår vad som händer, eller varför det händer. DU ska inte tro att DOM vet ditt bästa. DU ska inte tro att DU vet ditt bästa.
Jag anser att Anna Odell är en av våra viktigaste och mest inflytelserika konstnärer vi här i Sverige idag. Hon berör alla på något sätt, hon använder sin egen sorg och sina egna upplevelser för att väcka upp känslor inom oss. Ett av hennes senaste verk är filmen Återträffen som jag ännu inte sett. Kanske för att den skrämmer mig. Redan innan jag sett den så väcker den känslor jag helst inte vill veta av. Jag har precis som Anna upplevt hur det är att inte bli bjuden på en klassträff. Anledningen till varför skulle jag väl tro är att de andra delvis är rädda för mig. De vet att jag inte låter vissa komma undan med vad de gjort. Men jag är inte längre arg. Jag orkar inte. de har stulit tillräckligt med energi så det räcker för eoner av tid. Ni får inget mer. Jag blev faktiskt bjuden på den senaste. Men jag gick inte, jag orkade helt enkelt inte. Nästa gång går jag nog.
Så blev det, ofta vet jag inte vad jag ska skriva om. Jag vet inte hur självutlämnade det blir eller hur långt. Denna gång lyckades jag i iallafall med en röd tråd.
Jag är ledig från jobbet nu på förmiddagen. Ska till läkaren och kolla blodsockret då jag misstänker att det varit lite för högt senaste tiden. Har diabetes i familjen så måste hålla koll på det där. Jisses vad jag hatar att vänta på att få gå till doktorn. Tiden kryper fram.
Tjillevippen!
För det andra målar jag av någon outgrundlig anledning ofta med outspädd färg, genom att späda så kan jag arbeta med laseringar och få betydligt fler dimensioner i mina tavlor. Det var precis vad jag behövde för att komma vidare. I de tunna färgskikten började jag sedan söka efter motiv, eller så blir det inga konkreta motiv, bara färg.
En tredje sak som också påverkar mig är att jag fortfarande vill ha bekräftelse på att det jag gör är fint. Det måste jag släppa på, jag ska måla för min egen skull. Bland de tavlor som jag anser vara mest lyckade är de tavlor som minst kommenteras. Folk förstår dem inte, så vida det inte är någon med lite mer fantasi som fyller i bilder med sina egna visioner, förklaringarna gillar jag aldrig eftersom de aldrig stämmer men det är inte det som det handlar om. Det handlar om hur konst berör oss. Bra konst berör, och det är mindre viktigt om det är konst som gör oss arg, ledsen eller glad.
En av Sveriges mest omdiskuterade konstnärer är Anna Odell som blev rikskänd efter sin fejkade psykos och påföljande vistelse på psykiatrisk klinik. Anna hade tidigare upplevt en riktig psykos och lät oss nu återuppleva den. Detta var hennes examensarbete från Konstfack. Hade hon istället gjort en kort video där hon återberättat sin erfarenhet eller spelat upp den själv hade vi inte alls blivit lika delaktiva i sjukdomen. Vi hade inte varit där. Plötsligt var hela svenska folket där och fick inblick i hur psykiatrin fungerar, eller rättare sagt inte fungerar alls eftersom de inte kunde skilja en riktig psykos från en fejkad. Fortfarande idag, flera år efter, så kan människor fortfarande bli upprörda över hennes konst. De upplever det som provocerande eftersom hon tog resurser i anspråk. Jag skulle tro att folk upplever det som provocerande för att hon slog hål på glaskupan. Vi kan alla hamna där och när vi hamnar där ska du inte tro att det automatiskt blir bra. Du ska inte tro att du förstår vad som händer, eller varför det händer. DU ska inte tro att DOM vet ditt bästa. DU ska inte tro att DU vet ditt bästa.
Jag anser att Anna Odell är en av våra viktigaste och mest inflytelserika konstnärer vi här i Sverige idag. Hon berör alla på något sätt, hon använder sin egen sorg och sina egna upplevelser för att väcka upp känslor inom oss. Ett av hennes senaste verk är filmen Återträffen som jag ännu inte sett. Kanske för att den skrämmer mig. Redan innan jag sett den så väcker den känslor jag helst inte vill veta av. Jag har precis som Anna upplevt hur det är att inte bli bjuden på en klassträff. Anledningen till varför skulle jag väl tro är att de andra delvis är rädda för mig. De vet att jag inte låter vissa komma undan med vad de gjort. Men jag är inte längre arg. Jag orkar inte. de har stulit tillräckligt med energi så det räcker för eoner av tid. Ni får inget mer. Jag blev faktiskt bjuden på den senaste. Men jag gick inte, jag orkade helt enkelt inte. Nästa gång går jag nog.
Så blev det, ofta vet jag inte vad jag ska skriva om. Jag vet inte hur självutlämnade det blir eller hur långt. Denna gång lyckades jag i iallafall med en röd tråd.
Jag är ledig från jobbet nu på förmiddagen. Ska till läkaren och kolla blodsockret då jag misstänker att det varit lite för högt senaste tiden. Har diabetes i familjen så måste hålla koll på det där. Jisses vad jag hatar att vänta på att få gå till doktorn. Tiden kryper fram.
Tjillevippen!
måndag 3 februari 2014
När det sjunker in....
Nu har det gått en vecka sedan besöket hos mediumet. Sakta men säkert sjunker vissa saker in, som att jag faktiskt inte alltid är så snäll mot mig själv, pressar mig själv för hårt, lyssnar inte på min kropp och jag är inte alltid särskilt medveten, eller rättare sagt med om vad som sker runt omkring mig.
Jag försöker nu ändra mina beteenden. Bland annat behöver jag inte gå morgonpromenad varje dag för jag måste även sova ut ibland. Jag behöver inte bli biffigast på gymmet (vad exakt är det för tunga saker förutom vikterna jag tänkt lyfta? En häst?), jag behöver inte bli Gbgs bästa konstnär heller. Frågan är vad vill jag egentligen uppnå?
När dessa frågor väl kommer, och ibland även svaren (!) så känns det så skönt och befriande. Jag känner mig lättare som människa. Jag har en bit kvar. Jag har en del viktiga beslut att fatta, jag har inte landat där än och det finns goda skäl till det.
En sak som jag verkligen tog till mig var att leka mera när jag skapar. Sagt och gjort! I lördags när jag var i ateljén beslutade jag mig för att inte måla med penseln. Så jag tog snö istället. Ja ni läste rätt, snö! :)
Jag la ut färg på stora dukar och la sedan på snö som fick smälta lite. Snön suger upp färg på ett vackert sätt, förgängligt är det också!
Jag tog sen tag i snön och drog runt den på dukarna. Allt eftersom den smälte blev det mer och mer färg av olika tjocklek så då vippade jag runt på dukarna för att få roliga mönster. Igår var jag och inspekterade arbetet och blev riktigt nöjd. Helt plötsligt har jag inte alls kontroll på färgen men det är okej även om det känns lite jobbigt! :)
Jag ser fram emot ett kreativt 2014!
Jag försöker nu ändra mina beteenden. Bland annat behöver jag inte gå morgonpromenad varje dag för jag måste även sova ut ibland. Jag behöver inte bli biffigast på gymmet (vad exakt är det för tunga saker förutom vikterna jag tänkt lyfta? En häst?), jag behöver inte bli Gbgs bästa konstnär heller. Frågan är vad vill jag egentligen uppnå?
När dessa frågor väl kommer, och ibland även svaren (!) så känns det så skönt och befriande. Jag känner mig lättare som människa. Jag har en bit kvar. Jag har en del viktiga beslut att fatta, jag har inte landat där än och det finns goda skäl till det.
En sak som jag verkligen tog till mig var att leka mera när jag skapar. Sagt och gjort! I lördags när jag var i ateljén beslutade jag mig för att inte måla med penseln. Så jag tog snö istället. Ja ni läste rätt, snö! :)
Jag la ut färg på stora dukar och la sedan på snö som fick smälta lite. Snön suger upp färg på ett vackert sätt, förgängligt är det också!
Jag tog sen tag i snön och drog runt den på dukarna. Allt eftersom den smälte blev det mer och mer färg av olika tjocklek så då vippade jag runt på dukarna för att få roliga mönster. Igår var jag och inspekterade arbetet och blev riktigt nöjd. Helt plötsligt har jag inte alls kontroll på färgen men det är okej även om det känns lite jobbigt! :)
Jag ser fram emot ett kreativt 2014!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)