Detaljerna i mitt liv....

Är många! Kännetecknande för sensitiva personer är att vi är väldigt receptiva d v s mottagliga. Vi tar in all, eller snudd på det mesta ivår omgivning. Det är ljud, dofter, synintryck och känslor om vart annat som blandas ihop. Låt mig ge er ett exempel.

Jag går längs med en av Göteborgs mest trafikerade gågator. På en promenad på ca hundra meter så kan jag efteråt återge utseendet på flera personer jag mött längs vägen, jag kan ofta återge vad de hade på sig och gissa vilken mat restaurangerna längs med gatan lagade (matoset). Vi, i synnerhet jag, är känsliga för höga ljud (för det låter ju så himla högt!), starka dofter och starkt ljus.
Under en dag så samlar vi på oss oerhörda mängder information och inte helt oväntat är vi också väldigt trötta på kvällarna. Vi har ett större behov av att varva ner för att kunna somna och vill i lugn och ro bearbeta alla våra intryck från dagen. Som grädden på moset på allt detta så är vi duktiga på att läsa av andra människor och ta på oss deras känslor. Vi kan inte stänga av känslomässigt på samma sätt som många andra, vi blir kraftigt berörda av känslor från vår omgivning och det gäller så väl negativa som positiva känslor.

Vår hjärna ska processera många fler intryck från dagen än 80 % av resterande hjärnor i världen och därav våra livliga och detaljrika drömmar. I alla fall så har jag sådana.

Jag försöker tänka på att inte ta in för mycket, att utesluta och förenkla. Det gäller i synnerhet när jag illustrerar. Jag har inte tagit upp så mycket av min kreativa sida på denna blogg men insett att det kanske jag ska. Det är ju delvis tack vare min sensitivitet jag är kreaktiv. Det är ju en del av mig.

Jag är kreaktiv på många olika sätt och plan. Dels spelar jag fiol, och jag försöker återuppta tvärflöjten men tiden är knapp. Jag målar även en del, periodvis om jag ska vara ärlig och så pysslar jag groteskt mycket. Det kan vara allt från virkning, stickning till göra små födelsedagskort med mera.

När jag illustrerar och då främst gör naturvetenskapliga illustrationer är det mycket bra att ha ett utvecklat sinne för detaljer, ja det är jag ju i princip född med. En hel del kan jag t o m rita utan förlaga....skrytmåns! :)

Men ibland vill jag måla mera inifrån och fritt, mer konstnärligt och då måste jag lära mig släppa detaljer och pill och bara gå loss på målningen. Jag älskar abstakta motiv där det ändå med hjälp av ljuset i målningen och några enkla penseldrag går att urskilja motivet och känslan. Jag är inte riktigt där än, jag jobbar på det så under tiden håll till godo med en illustration som i alla fall inte har för mycket detaljer i sig (enligt mig).

So long!

En lugn helg...

Helgen har varit riktigt riktigt lugn faktiskt! Drog i veckan på mig en förkylning och jag har verkligen, för en gångs skull, lyssnat på kroppen och tagit det lugnt. Nästa helg blir hektisk och med detta i bakhuvudet bestämde vi oss för en riktigt lugn helg.

Vi åkte ut till kära svärmor och övernattade där. Hon bor precis vid havet, princip i havet, och det är verkligen en plats där man kan ladda batterierna. Ibland är vi där lite för ofta tror jag. :)

Usch en hemsk sak hände i torsdags. I närheten av svärmors hem, alldeles intill vår kolonilott försvann en man. Idag drog de igång en skallgångskedja. Redan igår kväll funderade jag på att vara med men vädret och känslan av att jag inte fixar mentalt att hitta en avliden fick mig att avstå. Jag tillbringade större delen av kvällen igår att fundera på försvinnandet och jag fick det inte att gå ihop. Jag har lätt för att sätta mig in i hur andra människor tänker. Jag är bra på att lägga ihop alla fakta och dra slutsatser och jag är en jävel på att hitta saker och människor. Utan att ta upp en massa detaljer, jag vet ju inte om en anhörig eller bekant läser detta, så slutade mina tankar i alla fall med att jag funderade på om bilen stod kvar, och om någon hade tittat i den. Men det måste ju polisen ha gjort tänkte jag och somnade.

Idag åkte jag  till vår  lilla lott för att göra den klar för vintern. Jag passade då på att gå igenom vårt stora område för det är fullt med snåriga buskage, massa små bodar och krypin. Men jag hittade honom inte. Men det gjorde polisen och Missing people. Han låg i bagageutrymmet i bilen.

Så hemskt! Det går inte att förstå eller att greppa. Så ikväll tänder jag ett ljus för mannen och hans familj. Tänker på er!


http://www.missingpeoplesweden.se/

Recension - "The Highly Sensitive Person" av Elaine N. Aron

Jag vill minnas att jag i ett av de första inläggen skrev om denna bok. Jag hade inte läst ut den vid det tillfället och det är först nu ikväll jag tog mig igenom det sista.

Det har tagit sin tid för mig att ta mig igenom boken och det beror inte på att boken är dålig utan på att boken hanterar ett ämne som kräver sin tid för eftertanke och reflektion. Resan genom boken har gett mig en del aha upplevelser och verktyg att se på mitt karaktärsdrag på ett annorlunda och betydligt mer positivt sätt.

Ett av bokens huvudbudskap är just att det finns många positiva sidor med att vara sensitive. Inte sällan har de sensitiva tidigare fått höra att de är blyga, osociala, att de överreagerar och är för känsliga och överanalyserande. Som ofta med många karaktärsdrag så har det varit fokus på det negativa. Boken tar upp många riktiga exempel på personer som författaren själv haft i terapi. Elaine Aron är jungian d v s följer i det basala Jungläran, Analytisk psykologi som framför allt utforskar det undermedvetna i ett försök att analysera och förstå varför vi ofta vänder oss till religion, mytologi och vad det undermedvetna vill förmedla oss i våra drömmar. Jung förtydligade bilden av extroverta och introverta och kan på så sätt sägas vara bland de första som beskrev sensitiva utan att för den sakens skull kalla dom just detta. Inte helt otippat blev det ett fokus på de introverta.

Man måste komma ihåg att det finns många läror med olika fokus och ingångar. Jag är absolut inte någon expert inom detta så jag kommer inte ge mig in på någon djupare analys av detta men det är alltid viktigt att komma ihåg detta när man läser en självhjälpsbok, av vilket slag det nu må vara.

Vi är alla olika och rimligen så är det så att vi inte kan trivas med alla typer av terapi eller läror som finns. Man måste anstränga sig för att finna den inriktning som passar en bäst. Elaine Aron är noga med att påpeka detta och tar därför även upp andra läror och ger råd för dom som överväger att gå i terapi.

Boken ger tydlig och konstruktiv vägledning till hur man ska hantera olika situationer som kan uppkomma. Vi är alla olika sensitiva och vi har alla olika bakgrund. Boken appellerar såväl den nyfikne som vill lära sig mer om begreppet som personen som genomgått en traumatisk barndom och som söker hjälp. Författaren har skrivit flera böcker i denna serie som fördjupar sin inom kärlek, det känsliga barnet etc.

En nackdel med boken är möjligen att den är på engelska. Jag tror inte den finns översatt. Det finns en del svenska böcker som jag ännu inte har läst. En ny bok släpps alldeles snart, "Upptäck känsligheten - din inre kraft". Det är bokrelease på Café Oceanen i Göteborg den 11 nov. Har du facebook kan du söka efter evenemanget där.

Slutligen vill jag bara säga att jag verkligen kan rekommendera boken men svälj inte allt med hull och hår utan våga lyssna på din inre röst men kom ihåg att betrakta dina drag som positiva och i de situationer de framstår som negativa så försök hitta metoder för att hantera dina reaktioner. För mig som inte riktigt förstått varför jag mått som jag mått och reagerar som jag gör ibland var det befriande att läsa boken. Även om det tog sin lilla tid.

Ett av de avsnitt som jag reflekterat mest över (om vi bortser från avsnitten om barndomen som nog sätter griller i huvudet på de flesta av oss) är det som behandlar det undermedvetna och betydelsen av drömmar. Jungianer hävdar att det undermedvetna talar till oss i våra drömmar bland annat genom symboler. Jag kanske inte håller med fullt ut. Finns ingen större poäng för hjärnan att veckla sig in i symboler utan tecknen kan vara ganska så tydliga. Ett exempel är att jag inte sällan drömmer att jag måste gå på toaletten och när jag väl kommer in så väller det upp avföring ur toaletterna och allt är insmort...ja ni fattar. Mycket skit behöver komma ut helt enkelt. Jag har turen att lätt komma ihåg mina drömmer och får därmed möjligheten att reflektera över dom.

Ja jag skulle kunna skriva på i evighet om denna bok men men, jag måste sova! Imorgon väntar ännu en arbetsdag.

Sov gott och dröm på!

Vad jag vill bli när jag blir stor..del 2!

Vad jag än blir när jag blir stor så kommer jag inte fortsätta jobba med det jag jobbar med idag. För jag  står helt enkelt inte ut. Visst jag har en supertrygg anställning, jag tjänar ganska bra och det är över lag en riktigt bra arbetsplats men ändå står jag inte ut....

Varför?

Jag är en konstnärssjäl, jag är fri och önskar så att förbli. På mitt arbete finns det ytterst lite möjlighet till kreativitet. Nåde den som vågar sig på att skriva ett beslut mer fritt och frångår mallarna! Nåde den som frångår vårt teckensnitt (!), nåde den som vågar sig på att tänka i egna banor! Ganska bra sammanfattning må jag säga. 

Det kan finns fördelar med att ha det såhär också. Härom veckan kom det fram ett inspirationsdokument som skulle pusha oss i utvecklingsarbetet med min arbetsplats. Kort och gott kan jag sammanfatta det med att det var den värsta uslaste text jag läst på år och dar. Mallar har sina fördelar! Haha. Men skämt o sido, jag är ingen myndighetsperson. Jag gör ett bra jobb men det kan likaväl någon annan göra.

Jag mår som bäst när jag får skriva (nu vill jag dock påpeka att jag inte skriver texter så som jag skriver denna blogg, här skriver jag som min hjärna fungerar och som det kommer d v s lite osammanhängande men det ska det vara), måla, fotografera och skapa. Kan jag leva på det? Tveksamt men jag måste ju försöka. Ett steg tog jag i början av året. Jag öppnade min illustrationsfirma. Min käre arbetsgivare lyckades ta lusten från detta genom att vägra bevilja mig deltidsledighet. Eller rättare sagt jag lät mig nedslås av detta. Men istället borde det sporra mig att jobba hårdare för detta. Men jag vill inte släppa mitt yrke helt. Det jag gör gör ändå skillnad så jag ska försöka kombinera dessa två intressen på något sätt. 

Hur återstår att se men snart börjar jag sälja en del alster på nätet.

Varför vill jag arbeta med detta? Förutom det faktum att det är ett kreativt arbete så handlar det lika mycket om att skapa en arbetssituation där jag har kontrollen. Idag har jag ingen sådan kontroll och de senaste åren har varit mycket påfrestande. Jag ser ingen ände i besparningsivern på min arbetsplats och inser att det nog inte blir så mycket bättre. De där tusenlapparna extra jag får ut ger mig ingen livskvalité av vikt. Dags att ta ett djupt andetag och skapa förändringar!

När det blir för mycket

Jag är inte särskilt duktig på att hantera stress speciellt inte när det kommer från flera håll samtidigt.
Så idag blev det alldeles för mycket på jobbet.

Det började med en trist familjenyhet och byggdes på med ett kritiserande e-postmeddelande från en förening som inte fattade ett skit av ett ärende jag har haft på jobbet. För att förenkla, de har dummat sig och kom undan med en varning men utan att fatta vilken jäkla flax dom har så har dom skickat detta anklagande e-postmeddelande där de vill att vi ska göra lagvidriga saker så som ignorera klagomål emot dom.

Åh jisses, eftersom det osade anklagelser om felhantering så blev jag först, irriterad, sen tvärilsk för att sen bara bli helt uppgiven. Jag läste in en massa i det meddelandet och blev lite förvånad när jag fick respons av två andra kollegor som varit inblandade. De tyckte helt enkelt att det inte var så mycket att bry sig om och uppfattade det inte alls så kritiserande. Men de har några år på nacken för jag slår vad om att i alla fall en av dem är känslig som jag. Men han är man, så lycka till med att få honom att erkänna det!

Det slutade med kompledigt och semester imorgon. Jag måste ta igen mig helt enkelt. Nu har jag bokat in en resa till fjällen. Tyvärr inte med det gänget jag brukar åka med, nu blir det 6 jag inte känner och några jag känner. Tyvärr ingen som kör lugnt i backarna som jag så ja, jag har inte så stor lust egentligen måste jag erkänna. Har lite svårt för att trivas i större för mig okända sällskap. En del av dom är rätt brötiga också och fattar inte att alla tycker inte det är gött med 85 dB i örat. Men det får jag väl i så fall förklara för dom antar jag....jisses...en riktig positiv pingla här va!

Tur att J snart är hemma med kanelbullar!

Tjingeling

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Dags att inse att jag faktiskt är stor nu! Puh, jag är inte helt nöjd med min arbetssituation. Jag har jobbat hårt för karriären så hårt att det gett mig men som jag gärna hade levt utan. Så det är hög tid att förändra min livsstil så jag kan trivas med mig själv 24/7. Så vad vill jag göra och vad kan jag tänka mig att offra?

För det första måste jag hitta en sysselsättning som inte ställer för höga krav på mig och mina prestationer utan som tillåter mig att vara mänsklig. Jag måste ha ett jobb där jag till stor del själv kan bestämma och foga över min tid. Hm kanske en del av er tänker. Varför fogar hon sig inte som vi andra?

Jo för att jag inte vill och anser att jag inte heller måste! Jag vill och är en fri själ. Jag vill inte sluta bitter som så många andra. Låt mig göra de val jag anser vara bäst för mig.

Så vad kan jag tänka mig att offra? Pengar? Lätt, totalt ointressad och stundtals äcklad av pengar! Förhållandet? Nej, min J låter mig till skillnad från tidigare pojkvänner vara mig själv. Jag behöver inte vara rädd för att säga det jag tycker när jag är med honom. Vi är inte alltid överens men det finns en ömsesidig respekt som är svår att rubba. Och så här är det. Jag har i praktiken växt upp utan ett hemland.
I detta land har jag alltid betraktas som dansken och i Danmark som svensken så vad gör det mig? Jo Sakndinavisk men inget av det andra. Det är inte heller några bekymmer för mig men i och med att jag haft det så så är jag rotlös. Jag har inga problem med att flytta runt och när jag är ute och reser så känner jag mig väldigt ofta hemma. Jag behöver för den sakens skull inte bo här. Men annat är det för J. Han är så djupt rotad här att jag knappt förstår hur det känns. Han varken vill eller tänker flytta och varför ska han tvingas till det? Nej så jag måste stanna i stada....

Jag vill inte ha konsultjobb för det innebär en herrans press....I know...
Alltså, jag gör det inte lätt för mig men idag började jag och en kollega diskutera drömmar. Vi älskar båda böcker och då kom jag att tänka på min dröm om att öppna ett bokcafé. Why not?

MEN. jag har en annan dröm också men den kräver sin flytt så att säga. Jag älskar ju fjällen och det är på ett plan som är svårt att beskriva. Varje gång jag åker upp så känner jag ett sug inom mig, det är som om marken, källorna, jokken och bergen suger mig till sig och håller mig kvar. Där är jag hemma. Jag älskar det karga, kalla och brutala, den lömska vildmarken som ständigt påminner dig om hur liten du är som människa. Som viskar i ditt öra att världsaltet är stort och ogreppbart och detta är bara ett sandkorn i jämförelse. Det är där jag vill vara.

Så vad i herrans namn ska jag göra i fjällen? Jo det finns en treårig fjäll-och vildmarksguideutbildning. Efter det är jobbet kirrat. Så om det inte håller, om min dröm med J spricker (låt oss insupa en portions sunt förnuft) då sticker jag. Jag kommer ändå inte kunna stanna kvar med alla minnen. Det skulle vara på tok för smärtsamt.

Men vi är inte där nu. Vi är här nu, mitt i kärleken en härlig oktober 2012 och livet är trots allt underbart.


Åter till arbetet....