det pratas mer och mer om det....

Allt oftare så stöter jag på människor som pratar om sesitivitet på jobbet eller på fritiden. Funderar på vad detta kan leda till. Människor i min omgivning blir mer medvetna och förstående men det är ju faktiskt inget handikapp, knappast en begränsning heller. Faktum är att det är nog snarare samhället som är alldeles för hysteriskt för en del av oss, för de flesta faktiskt....

Samhället, eller människor rättare sagt söker sig hela tiden till sina "egna" d v s medmänniskor som är som en själv. Är det anledningen till att jag startade bloggen kanske? :) Eller att ni läser? Resultaten i vårt prestationsinriktade, superstressade hajpade samhälle är att vissa betraktas som udda, passar liksom inte riktigt in. Eller för att säga det frankt, vissa av oss går vår egen väg och skiter i resten av samhällets 80 %....eller?

Jag betraktas nog som en udda fågel. Jag hatar att sitta bland stora grupper. Fölk fattar inte hur jobbigt det är att lyssna på 5 pågående samtal samtidigt! Jag gillar inte att festa (har allmänt svårt för människor i synnerhet gapiga och berusade sådana). Jag gillar inte våldsamma filmer (hallå vem fan gillar våldsfilmer egentligen?), jag hör inte till den tysta "varianten" och tja, går min egen väg så att säga.

Min sambos arbetskamrater gjorde sig vid ett tillfälle lite lätt lustiga över en annan av deras arbetskamrater som alltid undvek after work och större fester, i regel där det blev fler än sex deltagare. De var kanske snarare lite mer undrande över beteendet eftersom han inte gjorde som dom.
Jag tog ett snack med min karl och förklarade varför. Jag har träffat killen i fråga och det är lätt att se att han är sensitiv. Hm men det kommer nog alltid vara så här tyvärr. Människan är ett utpräglat flockdjur. Det var bäst att hålla samman för att öka överlevnaden mot istider och sabeltandade tigrar.

Nu håller vi ihop mot isigt samhällsklimat och tja....vad kan jag hitta för synonym för sabeltandade tigrar utan att bli för politiskt? :)

Men för att knyta ihop säcken. Ökat medvetande hos våra vänner, familjer och kollegor ökar chanserna för oss att socialisera under rimliga former i lagom doser. Vårt beteende är plötsligt inte konstigt eller svårförklarat utan väldigt logiskt. Jag tror inte på "a" eller "b" männsikor. Det finns miljardtals varianter av oss och för en gång skull kan vi inte hoppa alla bokstavskombinationer?

Läste förövrigt en krönika av en kulturdebattör (!) i GP som tjoffade in HSP i samma fack som andra bostavskombinationer....hon kan väl gå och läsa en bok eller göra något annat?

tack gode gud för att det inte finns istider och sabeltandade tigrar, ha då hade jag kanske tvingast sitta och uggla i en grotta med en massa annat fölk! :) eller blivit tigermat.....eller levt som den fantastiska undermänniskan Ayla i grottbjörnens folk som suktar efter Jondalar....nej nu för tusan får jag ge mig½!

Over and out!

Har jag ett ansvar?

Ett vanligt drag hos sensitiva eller klarseende som jag också lärt mig att det kan heta är att vi har en välutvecklad förmåga att snappa upp små sublima signaler och tecken, lägga ihop dessa (snabbt som attan) och därefter, med vår magkänsla, eller inution som det också kallas kan vi dra slutsatser om våra medmänniskors hälsa.

Jag är inget undantag och tro mig vissa dagar skulle jag vilja slippa känna av hur andra mår. Ibland blir det så påträngande, deras känslor blir mina, lider dom lider jag. Men jag måste komma ihåg att skrattar dom ja då skrattar resten så även positiva känslor smittar lätt! ;)

Men åter till frågan, eftersom jag lättare känner av hur andra i min omgivning mår har jag då ett större ansvar att agera eftersom jag ser varningstecken mycket tidigare än andra?

Det är nog en fråga man får ta ställning till själv men igår hände en sak som gjorde att jag blev tvungen att ta ställning och också förklara för en mindre klarseende människa om mina egenskaper eller låt oss för en gångs skull, i detta fall, kalla dom gåvor!

En man på jobbet mår inte bra. Förutom att han slarar med sina arbetsuppgifter och fullständigt driver mig till vansinne med sitt slarv (för fel får man inte göra eller?? hallo tjejen relaaaaax) så har jag ett antal gånger märkt att han luktar sprit eller rättare sagt luktar som man brukar göra efter en rejält tung runda på krogen. Med tanke på att han gör detta på vardagar och dessutom har varit extra disträ och betett sig annorlunda den senaste tiden förstod jag att det står inte rätt till. Till detta tillkommer att man på kroppsspråket ser att livet inte är så kul som det borde vara.

Kort och gott, något irriterad (eftersom detta faktiskt påverkar mitt jobb då jag måste rätta till felen stup i kvarten) gick jag till hans chef och sa som det var. Saker och ting står inte rätt till här. Chefen, den mindre klarseende, hade inte märkt något över huvudtaget men köpte rakt av att det är så att vissa märker och upptäcker lätt hur andra mår och andra inte (skulle tro att hans fru eller någon annan i hans omgivning tidigare gjort honom medveten om detta). Vi hade ett bra samtal och kom fram till att det inte är mycket man kan göra så länge tecken från personen i fråga blir tydligare eller att denne rent av dyker upp berusad på jobbet vilket jag vill förtydliga inte har hänt (än).

Så så är det.

Nu, arbete!

Mitt nya mantra!

Som en liten kickstart på det nya året så upprepar jag flera gånger dagligen mitt nya mantra för mig själv.

Balans!

Tidigare har det ofta blivit antingen för mycket eller för lite av det ena eller det andra. Det spelar ingen roll om vad nästan, det kan vara jobb, mat, socker, sömn, fritidsintressen e t c ja i prnicip allt.

Hur hittar man då balans? Balansnivån ser olika ut för oss alla. Det gäller att stanna upp och ge sig själv tid att lära känna sin kropp och lyssna på kroppens signaler. Under lång tid har jag bara "kört på". Allt ska gå i 110 knyck och jag har ofta lovprisat min egen effektivitet. Effektivitet är fint, särskilt när man jobbar på en statlig myndighet som jag. Såväl "kunder" som chefer lovordar detta adjektiv. Men det har sitt pris.

När jag kommer hem kan det vara lika svårt att koppla av som att få saker och ting gjorda. Jag har under lång tid kännt det som jag knallar omkring i något slags vakuum och jag har oftare tänkt på allt jag inte hinner än allt jag faktiskt hunnit med. Jag sover uruselt och är oftare helvetiskt förbannad än glad.

I allt detta svischar den härliga våren, den underbara sommaren, den mysiga hösten och den utmanande vintern förbi. Jag är nu 33 och vet inte riktigt var mina tio senaste år tog vägen. Jag vet, jag har gjort mycket men det är få ögonblick jag verkligen minns.

Vad jag vet är att jag saknat balans.

Jag saknar inte dessa tio år ett dugg. Jag saknar inte att vara ung och osäker. Jag har äntligen börjat landa i vem jag är och vad JAG vill med mig själv och mitt liv. Jag börjar finna en ro i tillvaron. Jag har inget mål annat än att stanna upp oftare och fördela min tid för mig själv bättre. Min inspiration är min sambo. Han är nog den coolaste person jag vet. Han är solid som en klippa. Min klippa!

Balans tjejen balans! En dag i taget och ta dagen som du kommer.

Tillbaka till rutiner

Har insett att jag mår rätt så bra av rutiner, äta, träna, sova, jobba und so weiter.
Under julen har det blivit en hel del socker vilket inte alls är bra för mig. Nu blir det detox de lux de kommande dagarna....

AHHHHHH nu kom en av städerskerna in i rummet och skrämde skiten ur mig. Blev så där lagom måndag-första-dagen-efter-lång-ledighet-och jag-vill-inte-jobba-trevlig.

Jo rutiner! Träningen ska jag igång ordentligt med också. Jag har tränat under ledigheten men blivit dålig på avkopplande promenader. Inte bra.

Förhoppningsvis kommer allt detta leda till att jag kan sova igen för just nu är sömnrytmen totalt katastrof. Oftast somnar jag mellan 2-4 på morgoen och finns det någon som avskyr mörker och kvällar så är det jag.

Ingeting går upp emot en krispig morgon!

Ett nyårslöfte?

Ivanhoe har intagit sin sedervanliga plats i tvtablån och säkerligen börjae redan en del av er frusta över skökan lady rowena. Själv ligger jag i sängen oförmögen att ta mig upp. Jag drack för mycket igår helt klart för med tanke på min kropps dåliga kondition borde jag inte dricka en droppe.

Möjligen är jag på fötterna imorgon men nu i ser jag att det inte går längre. Jag dricker inte ofta tro mig men jag tål inte alkohol. Min kropp regerar som en förgiftad kropp. Min ångest hamrar iväg o bröstet och jag kan inte förklara varför tårarna rinner. De gör det bara. Så drt är nu jag inser det att jag nog måste sluta dricka alkohol helt och hållet. Även om det bara rör sig om några glas vin på helgerna så mår jag inte bra av det.

Under det gågna året så har jag kommit till insikt om en hel del rörande mig själv. Min känslighet är inte kompatibel med alkohol (eller socker)

Och ska jag vara ärlig så kunde jag faktiskt inte få en bättre start på 2013.