Jag överlevde helgen...

Helgen blev minst sagt en prövning men jag klarade det...

Det började med en lååååång bussresa där 85 % av bussen bestod av män med svår och ihållande 40-årskrisen som de försökte överkomma genom överdriven konsumtion av öl och små spritpåsar från Tanzania. Reslutaten lät inte vänta på sig.

Denna resa gjorde en alldeles speciell kille ett visst avstryck. Kakan! Vad kakan heter egentligen är det ingen som vet men han fick automatiskt det namnet efter han (dräggfull) vrålat kaka i 10 min på bussen.

Vi var 14 i lägenheten men det kändes inte som så många ändå. Min utmaning blev att göra bra ifrån mig i backarna. Jag blir otroligt stressad när jag ser de andra stå och vänta på mig nere i backarna och då gör jag fel, ja det är då jag vurpar. Men åker jag ensam så åker jag mycket bättre. Jag är också lite av en trygghetsmänniska så jag åker gärna på i mina gamla vanliga backar. Men denna gång bestämde jag mig för att utmana mig. Första utmaningen 2 timmars lektion (på engelska dessutom) med skidinstruktör. Andra utmaningen offpist on my own, tredje utmaningen en tur i snåriga skogen. Fjärde utmaningen hålla humöret, pms var värre än någonsin och en speciell person fick mig totalt att lacka ur. Hon har nog ingen aning om hur jävla arg jag var och tur var väl det. Men nu är det slut med att dra med barnrumpor på resan!

Det var inte min bästa helg däruppe, självförtroendet var rejält stukat och pms fick mig totalt ur balans. Men det gick. Min kille stöttade mig bra också.

Hemresan var lugn och sansad. Kakan sa inte ett ord och knäppte lydigt på sig säkerhetsbältet när vi passerade gränsen mellan Norge och Sverige. Hoppas han hade en bra resa. Nästa resa blir med ett softare gäng där vi kan latscha lite mer.

Puh åter i vardagen. Nu är det mycket innan jul. Måste komma ihåg att andas också. Märker direkt när jag andas ytligt, spänningarna kommer som ett brev på posten.

Tjillevippen