Upp och ner...

Nu ner. Tråkiga besked inom familjen gör mig trött och håglös. Det är troligen så att en nära familjemedlem är svårt sjuk. Han har haft det svårt nog som det är. Men livet är inte rättvist tyvärr. Slumpen faller hårt ibland.

Men först måste vi få veta vad det är. Sen måste vi försöka få ordning på hans liv och familjerelationer. Sen någonstans där i mellan så måste jag försöka hitta stunder för ro och återhämtning.

Jag har börjat på yogan igen och har man varit borta ett tag från fokussporter eller fokusaktiviteter som jag kallar det så har jag i allafall svårt med koncentrationen. Så det få bli betydligt mer av den varan nu fram över.

Ta hand om er
kram

"Alla ska med"

Jag har precis fått höra en sak som fick mig att baxna. Jag blev riktigt upprörd. Vi blir i dagarna av med ett av våra mindre fikarum, ett rum som varit en liten lugn oas för personer som inte orkar med det väldigt stökiga och högljudda större fikarummet. Inte sällan har just sensitiva personer kunnat inmundiga sin fika/lunch i lite mer lugn och ro här.

Nu ska det fikarummet bort för istället ska det göras om till ett skanningsrum. Dock är detta inte en permanent lösning så det påpekades att det var väl bra onödigt att ta bort fikarummet? Även jag påpekade detta.

Till svar fick jag att det dels var orättsvist att vi hade ett eget fikarum och dels så har det tagits ett beslut om att alla ska fika tillsammans. Eh ok....alla ska fika tillsammans!
Vad med dem som inte mår bra av att sitta i ett brötigt rum, eller måste ha lugn och ro? Vad med alla  som varit sjukskrivna på grund av utmattning? Hur tror vår käre servicechef att de ska stå ut?
Var ska de sitta nu?

Så det är dagens samtalsämne här.

Men se där!

Tänk hur fort livet kan vända? Både till det bättre och det sämre i detta fall till det bättre.

Massor har hänt. Men jag hänger med! :) Jag har varit ganska trött på hur saker och ting tuggat på det sista men jag ska ändå inte klaga för jag har haft det riktigt bra, jag är lyckligt lottad.

Men det blir nog en del förändringar framöver. Mer om det i sinom tid.

Jag har fått avlastning på jobbet. Det känns lättare och jag börjar få kontroll på situationen igen. Nog om jobb, livet är mer än jobb faktiskt.

Men nu finns det förhoppningsvis något stadigt i livet, en karl! Han med papegojan. Det kändes bra från början men jag brukar vara lite försiktig med känslorna men så en dag, pang! åkte jag dit stort och kände plötsligt en dag att "herregud jag älskar redan karl, hur fanken gick detta till"? Det gick i mina mått mätt fort. Riktigt fort. Men jag känner mig inte skakis eller så. Vi tutar och kör. Vi är båda evigt trötta på ett liv i ensamhet, utan familj. Det är bra med det nu. Visst ska man lära känna varandra ordentligt men jag vet inte hur det är med er andra? Kanske tar det tid för er att öppna er och vara ärliga. Vi var ärliga från dag 1. Då går det snabbare. Men det känns bra. Nu ska jag bara få honom till att inte jobba veckans alla 7 dagar året runt. För som jag skrev, livet är mer än bara jobb.

Fasiken va hungrig jag är. Kurr kurr.